Springsteen-konserten är rätt annorlunda
NEW YORK. Det är bitvis både förstummande och exalterande upplevelse att åka med Bruce Springsteen ner längs hela hans River igen.
Men jag hoppas ändå att resan hunnit få en något annorlunda utformning när Göteborgspubliken kliver på E Street-skutan i juli.
Delar av showen den 66-årige ikonen dundrar ut med i världen den här gången lämpar sig nämligen sådär för stora arenor.
Eller för att vara frank:
”Stolen Car” lär dö en hemsk död på Ullevi...
Som väl alla hunnit se vid det här laget verkar det klart att Bruce Springsteen och hans E Street Band kommer tillbaka till Göteborg för två shower på Ullevi – amerikanens svenska tempel – i juli.
Lämpligt nog spelade han den gångna natten på Madison Square Garden i New York, så jag kunde gå dit och ta reda på vad som väntar er i den västsvenska sommarkvällen om ett halvår.
Mitt besked:
Det blir förtjusande långt – de gamla tokstollarna håller på i drygt tre timmar – och det blir rätt annorlunda.
Den nya showen är ju centrerad kring ”The River”, det omhuldade dubbelalbumet från 1980. Den var föremål för en rejäl genomlysning på en saftig cd-box i början av december, med så kallade ”outtakes” och allt, och nu spinner Springsteen vidare på samma tema genom att spela hela albumet, från början till slut, låt för låt, i kronologisk ordning, på scen.
Det upplägget har jag personligen inget att invända mot. Tvärtom, det är på många sätt en omvälvande upplevelse att 35 år senare få följa med ner längs samma förstummande flod, med dess ständigt skiftande karaktär. Ofta väntar bekanta vyer efter varje ny krök, men andra känns märkligt nya och annorlunda sedda med äldre ögon.
Problemet är bara att resan emellanåt går för långsamt för den allt annat än intima miljön på Madison Square Garden.
Hitnumren och de löjligt dansanta barbands-knockarna är förstås klockrena succéer. ”Hungry Heart”, med Springsteen crowdsurfande från en catwalk framför mixerbordet tillbaka till scenen (testa det när du är 66 om du vill...), går det bara att skratta åt. Så euforiskt får den, ehum, hjärtat slå. Likadant är det med en osedvanligt ohämmad ”Out In The Street” och med ”Cadillac Ranch”, som inte haft samma vitalitet på decennier.
Men andra halvan av ”The River” – när kapten Bruce navigerar in mot mörkrets hjärta – rymmer åtskilliga långa ballader, ibland i följd, och då är det nästan så föreställningen går på grund.
Jag tycker att ”Point Blank” – i särdeles snygg, ännu mer avskalad tagning – och ”The Price You Pay” och framförallt en rent helvetiskt stark ”Drive All Night” (i vilken Jake Clemons sätter saxsolot lika perfekt som i ”Jungleland” på Ullevi för fyra år sedan) utgör kvällens absoluta höjdpunkter.
Men dels är de som sagt långsamma och dels rätt okända för den breda publiken. Så denna breda publik blir snabbt rastlös. Plötsligt ska det gås på toa och köpas öl och textas på mobilen och pratas. Som satan ska det pratas, till och med. Därmed går också lite av magin obönhörligen förlorad.
För att nu inte tala om vad som händer under de riktigt stillastående visorna ”Stolen Car” och ”Wreck on The Highway”.
De är veritabla sänken.
På Ullevi...hu, stämningen kommer sjunka så djupt att ni som ska dit behöver flytvästar.
Det bästa vore förmodligen om Herr Boss i takt med att turnén fortskrider överger åtminstone den strikta kronologin och börjar ta en väg nerför sin flod som lämpar sig bättre för arenaformatet.
Jag gissar att även besättningen skulle uppskatta en sådan utveckling. Att stå och harva samma 20 låtar, i samma ordning, en hel turné är inte vad E Street Band är gjort för.
Well, om det inte sker kan ni trösta er med att den nästan lika långa urladdning av varierade killers som följer när vi slutligen gått i hamn är mer klassisk Springsteen live – bara ännu mer intensiv.
Jag fattar inte hur de orkar, de flesta på scenen närmar sig 70 och det börjar synas, men de bara pumpar på med den ena showstoppern efter den andra – inklusive den kanske bästa ”Rosalita” jag hört och jag har hört – och så slutar alltsamman i ett galet crescendo i Isley Brothers ”Shout!”.
Man kan ha tråkigare, om man säger så.
Men under själva vägen nerför floden går det samtidigt att ha roligare – bara befälhavaren vid rodret gör några lätt kursändringar.