Årets finalister hör till de starkaste någonsin
I år hoppas jag på ett undantag från ”Idol”-förbannelsen
Semifinalen blev den bästa ”Idol”-kväll på länge.
Inte nog med att det gamla upplägget var tillbaka, årets två finalister hör dessutom till tävlingens starkaste någonsin.
Det kändes nästan som ett annat program i semifinalen, åtminstone en klar skillnad från den utdragna ”Idol”-säsong som vi har fått bevittna hittills.
Den gamla hederliga resultatshowen var tillbaka och en idol fick lämna tävlingen redan efter första omgången. Och det slog mig att det måste vara den mest givna semifinalen på väldigt länge.
Sällan har samtliga deltagare i topp fyra, var och en, haft lika tydliga artistiska id:n. Det har aldrig varit svårt att föreställa sig vart varken Annika, Birkir, Jacqline eller Lana varit på väg rent musikaliskt.
Men givetvis var vissa prestationer starkare än andra. Det vilar något ovanligt unikt över både Birkir och Jacqline.
Birkirs finalplats blev självklar redan under framträdandet med Harry Styles ”Sign of the times”. Eller rättare sagt, ännu mer självklar. Hans plats i Avicii Arena har trots allt känns så gott som säkrad i flera veckor nu.
Vi vet vad som brukar vänta vid det här laget
Även i kväll gjorde han en sånginsats i toppklass, det var både tekniskt och känslomässigt överväldigande.
Och vilken professionalism han besitter! Det finns gott om artister med åratal av erfarenhet som aldrig skulle lyckas hålla sig lika lugna när låttexten plötsligt flyr minnet.
Tillsammans med Jacqline utgör han den mest färdiga finalisten i programmet sedan… tja, kanske någonsin.
När Jacqlines sista ton ekade ut i studion under hennes version av Beyoncés ”Halo” var det bara konfettin som saknades. Att göra balladen, som hör till en 00-talets starkaste, rättvisa är en nästan omöjlig utmaning. Men Jacqline gjorde det med bravur.
Sedan bör vi rimligtvis ifrågasätta Katia Mosallys kommentar om att 23-åringen skulle vara bättre än Beyoncé i samma ålder. Nog för att Jacqline är väldigt bra, men någon måtta får det vara.
Varje säsong måste jag knuffa undan tanken om hur årets deltagare lär hamna i samma gamla ”Idol”-fälla som vanligt. Vi vet vad som brukar vänta vid det här laget: ett färdigmallat skivkontrakt som stjälper alla möjligheter till en långvarig karriär. Och sedan ingenting.
I år hoppas jag mer än någonsin på ett undantag.