Wow, vilken popsommar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Köa, köp biljetter och var på plats
Popsommaren 2005.
Var ska vi börja?
Det verkar bli en av tidernas bästa popfester.
En storslagen och tre månader lång show med oförglömliga extranummer.
Popmusik handlar i slutändan alltid om stora konsertupplevelser.
Det spelar sedan ingen roll om dessa upplevelser sker i ett litet tält på Hultsfredsfestivalen, nere på klubben eller på ett fullsatt Ullevi med 60 000 personer.
Ändå försöker folk – och framför allt då musikjournalister – övertyga er om helt andra saker.
Som att popmusik handlar om kläder. Att popmusik ska innehålla en tydlig politisk hållning, förakta nostalgi och helst inte älskas av en allt för stor publik. Att popmusik är rätt eller fel, på eller av, ond eller god, sann eller falsk... ni vet hur det brukar låta.
Såna diskussioner är visserligen både nödvändiga och underhållande för stunden.
Men allt brukar reduceras till hårklyverier i skenet av en konsert där en grupp eller artist överträffar sig själv och försvinner i ett gult plusregn.
Essensen av pop kommer alltid gå ut på att köa, köpa biljett och vara på plats när det händer.
Och sommaren 2005 har det sällan funnits starkare argument för att just köa, köpa biljetter och vara på plats.
Ett imponerande antal internationella storheter är på väg hit.
Som U2, Bruce Springsteen, R.E.M., Rod Stewart, New Order, Anastacia, Avril Lavigne och Green Day.
Som den hemlighetsfulla och moderna soulmyten Lauryn Hill. Hon räddar nästan det sedvanligt snåla utbudet av etablerade hiphop-, reggae- och soulstjärnor.
Som all metal – hårdrocken är över huvud taget större än nånsin – i form av Mötley Crüe, Nine Inch Nails, Iron Maiden, Audioslave, System Of A Down, Black Sabbath?
Och på hemmaplan har Robyn just presenterat sitt bästa album hittills. Ett formstarkt Kent – smygpremären i Köpenhamn var svindlande bra – kommer att turnera med olika tält som nästan är större än gruppens ego. Och Moneybrothers rockromantiska soul revue är också förkrossande och, nä, det får inte plats.
Samtidigt är det allra roligast när en ny och okänd artist som vi knappt lärt oss stava till exploderar från ingenstans och överglänser de etablerade elefanterna.
Allt kommer naturligtvis inte att infria förväntningarna.
Ni kan dock vara säkra på en sak.
Klassiska konsertupplevelser eller kalkoner ryms fortfarande inte i din iPod.
Ingen kan komprimera dem till mp3-filer på ett rättvist sätt och ladda ner dem från nätet.