The Hives är bad bad som i tuffa

”You can’t keep a bad man down”, sjunger The Nomads på sitt senaste album.

Kommer osökt att tänka på den textraden när jag hör att The Hives sålt guld i England – och nu ligger på artonde plats på försäljningslistan i samma land.

Inte för att The Hives är dåliga – vilket vänner av raka översättningar kanske inbillar sig att jag menar.

Men de är bad.

Bad som i tuffa, olydiga, stöddiga, självständiga och konsekvent besvärliga.

Och såna kan man, som Nix mycket riktigt konstaterar, aldrig stoppa.

I synnerhet inte om de samtidigt, som detta Fagerstas mer stilistiskt renodlade svar på Rocket From The Crypt, är utrustade med en osläcklig aptit på erövring.

Jag tycker det är fantastiskt roligt att just denna kvintett blir belönad för sina resoluta gärningar i rock’n’roll-missionens namn.

Svenska framgångar i andra delar av världen är inte helt ovanliga (om än ofta väldigt överdrivna här hemma) men man kan i ärlighetens namn sällan känna någon större stolthet över det medborgarskap man delar med de blågula listklättrarna overseas.

Här har vi dock ett band med klass, finess och känsla.

Ett band som förstått den yttersta innebörden av det vi kallar rock’n’roll och vet att den verkligt dödliga kombinationen består av stil, sex, nonchalans, sväng, animaliska instinkter och fasta principer.

Som spelar klassiskt ringande ramalama-rock men gör det med ett bett och en glupskhet som känns forever young.

Som kallar sin tuffaste gitarrist Vigilante Carlstroem.

Och som vunnit sina segrar utan att någonsin kompromissa, utan att anpassa sig efter de fyrkantiga mallar branschen envisas med att rita, utan att dagtinga om så mycket som ett pressveck i de knivskarpa kostymer de arbetar i.

När nu till och med England – genuint misstänksamt mot allt icke-anglosaxiskt – upptäckt storheten hos dessa västmanländska killers kanske man kan hoppas på ett större genomslag även i Sverige.

Det är vi, som tittar på så bottenlöst enfaldiga och motbjudanda tv-program som ”Big Brother: Kändisveckan”, knappast värda.

Men The Hives är det.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln