En enmansfestival som alla vill ta del av
Vad är det som händer?
Syftar inte på svensk politik här.
Det kan andra analysera bättre.
Men det dröjde inte speciellt länge innan en konsert blev två.
Om det hade handlat om något annat än Sveriges största konsertarena skulle det kanske inte vara något att skriva hem om.
Men 130 000 biljetter på tre timmar?
Vad?
Möjligen kunde man börja ana ugglor på Masthuggstorget redan när Håkan Hellström släppte sitt senaste album "Det kommer aldrig va över för mig" för två år sedan. När till och med kultursidor börjar tycka att Hellström borde börja skriva låtar om, inte vet jag, villalån och räntekurser för att vara mer trovärdig på sin etablerade tron har något märkligt hänt.
Man har blivit allmän egendom. En enmansfestival och industri som alla vill ha en del av.
Eftersom framgång och konst helst mäts i popularitet i dag kan det vara på sin plats att dra i bromsen också, eller åtminstone växla ner.
Publikt sett är Hellströms konserter och turnéer fortfarande inte i närheten av Gyllene Tider. Gruppens 25-årsjubileum är ur den
synvinkeln svårslaget. De sålde inte bara ut Ullevi och Stadion utan att en drös andra datum och lockade en halv miljon människor.
Men Gyllene Tider väcker inte lika starka känslor. Sedan 80-talet bygger deras hjärtevärmande gärning på simpel nostalgi, sommartider
hej hej och feel good. Håkan Hellströms låtar borrar djupare och karriären står efter femton år fortfarande i zenit, både på skiva och scen.
Gyllene Tider kallades också masspsykos och internet var inte lika socialt 2004 – men jag kan inte minnas att debatten om att Per Gessle inte kan sjunga någonsin har varit lika infekterad som i Hellströms fall. Eller att han, precis som alla andra, stjäl idéer och melodier till sina låtar.
Just det komiska dravlet lär börja om igen – igen! – och föras med oförminskad styrka fram till 4 juni och långt efteråt.
Med facit i hand är det kanske lätt att rycka på axlarna åt att Hellström säljer ut två Ullevi och säga att det var givet på förhand.
Men jag kan inte göra det.
För den som har följt honom sedan den skrynkliga sjömanskostymen kan det knappast kännas logiskt.
Håkan Hellström har inte lyckats släppa drivor av listettor som passar alla radiokanaler. Han gör album som "Ett kolikbarns bekännelser". Han började som Åshöjdens BK och har spelat sig upp till sin nuvarande division.
Det är inte lätt att bli kär i fenomen som tillhör alla. Masspsykoser kan vara utmattande och svåra att ta in – man kan känna sig flera mil bort från det som resten beundrar och lyssnar på.
Men ändå, ändå, ändå.
Göteborg, Ullevi, Håkan Hellström. Publiken köper biljetter till en händelse där geografi, musik och scenkonst bygger en unik upplevelse som inte kan kopieras någon annanstans. Det kan åtminstone bli så.
Alla som påstår något annat har förmodligen inte varit där.
Det finns en tid för allt, men just nu är det väldigt lockande att föreställa sig hur Håkan Hellström presenterar sin "West Side story" och "Into the great wide open", hur första refrängen i "När lyktorna tänds" lyfter, hur kören och bandet bränner av alla smällare och raketer som rösterna och instrumenten har mot slutet av samma låt och hur man bara kan stå där mitt i orkanen, mörbultad och omtumlad, och undra:
Vad är det som händer?
Markus topp tre
1. Håkan Hellström (dubbelkonsert på Ullevi, 4-5 juni)
Topplistan borde egentligen heta önskelistan. Den här gången borde Hellström kunna plita ner en ännu bättre, och mer överraskande, setlista. Och gycklet med skådespelarna i "En midsommarnatsdröm" var väl en engångsgrej? Det går väl inte heller att göra samma kommersiella monument över konserterna en gång till genom att göra skivor och böcker och, ja, örngott av dem?
2. Hurricane Gilbert (gitarrist och artist)
Nu måste det väl hända. Om det nödvändigtvis behöver finnas gäster på Ullevi är väl Hurricane självskriven?
3. "Går vidare" och "Det tog så lång tid att bli ung"
"Det tog så lång tid att bli ung", valsen som växte fram ur den förlängda versionen av "Uppsnärjd i det blå" på Way Out West 2010, har fått vänta rätt länge i kulisserna nu. "Går vidare" är en annan raritet som skulle förgylla vilken konsert som helst.