Lär dig klass av Daniel, Ritchie
Vi lever i en vidrig tid.
Med smutspratande förebilder som Guy Ritchie och Madonna blir allt bara sämre.
Vi får hoppas på värdigheten, stilen och upphöjdheten hos kronprinsessan Victoria och Daniel.
Regissören Guy Ritchie har alltid varit en sopa – med tänkbart undantag för ”Lock, stock and two smoking barrels” – och att någon ger honom budgetar för att göra nya filmer är ett under, men det har inget med saken att göra, även om det ger en extra bitter dimension till hans hat mot den på alla vis mer begåvade exfrun Madonna.
Folk får vara hur värdelösa de vill.
Däremot borde de lära sig att hålla käften.
I lördags kunde vi läsa att Ritchie, i det senaste i en lång rad av hån mot exfru Madonna, kallade henne för ”det”. Och Madonna har pissat lika lågt på Guy Ritchie, som hon efter åtta års äktenskap har två barn med.
Det berör lika illa varje gång. Varför håller de på så? Ska det vara omöjligt att skilja sig med stil, utåt?
De är inte ensamma. Många vars förhållanden spruckit har därpå ägnat oändligt mycket kraft åt att snacka skit och förklara vilket subba/kukskalle exet är.
Alltså en person som de alldeles nyss älskade.
En person som de nyss delade allt med.
En person som de nyss var närmast i världen med.
En person de kanske har barn tillsammans med.
Det är så sorgligt, ovärdigt och lågt. (Och den enkla frågan ställer sig alltid: Om nu hon var en sådan jävla vidrig crazyfitta, och han ett sådant vidrigt jävla psykosvin, vad gjorde du där? Skitsnacket spiller tillbaka.)
Folk har varit lika gemena och idiotiska i alla tider, men aldrig har det märkts lika mycket som i dag. Förr höll sig smutsen inom en trång krets, vilket rent av må vara hänt (folk behöver prata av sig för vänner). Nu kan, och vill, hela värden lyssna.
Den starkaste litteraturtrenden, den med sanningsanspråk, har de senaste åren legitimerat smutskastningen. Tidigare partners har hängs ut i deras allra mest solkiga underläder. Verken sägs vara sanningen, kanske under lätt förtäckta namn, men är inte sanningen. De är ena sidan av historien. Och även om de faktiskt vore sanningen så är det äckligt att låta världen gotta sig i den.
Det som hände var privat, det borde ha förblivit privat även när kärleken övergick till hat.
Det är svårt att förvänta sig att folk ska bete sig bättre när samhället stjärnor, som Guy Ritchie och Madonna eller Rihanna och Chris Brown eller kultureliten, saknar värdighet och twittrar glatt för att smutskasta varandra.
Då är det givet att helt vanliga personer startar vämjeliga bloggar (eller den där Facebookgruppen som är jätterolig – för alla utom den stackars drabbade grabben som påstås ha varit otrogen och får schavottera med namn och bild) där de hatar och hänger ut sina ex med friskt humör, och helt utan den bildade människans påstådda förmåga till urskiljning, sanningskrav eller konstnärlig verkshöjd.
Det är så lågt och vidrigt att hela internet borde läggas ner innan någon försmådd exmaka mördar sitt hatbloggande ex.
Därför sitter – och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här – kungahuset fint. Det behövs att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling bibehåller denna kungliga upphöjdhet, som varit veckans ord.
Rojalisterna förfasas över att upphöjdheten riskerar att gå förlorad med en enkel man av folket, men Daniel Westling förefaller ha all den klass och värdighet som Guy Ritchie, Madonna, kultureliten, media och bloggosfären saknar.