De sista vuxna lämnar scenen
”Motstånd mot infantiliseringen är meningslös”
Å nej. Nu ska Kent sluta också.
Kvar blir: Melodifestivalen, Max Martin och ”Let’s dance”.
Motstånd mot infantiliseringen är meningslös.
”Att högt kritisera, klaga på eller avsky Melodifestivalen tolkas som rent folkförakt, något mer politiskt inkorrekt har blivit svårt att kläcka ur sig”, noterade
Johan Croneman i Dagens Nyheter om den nya kulturvurmen för lättsam massunderhållning.
Pendeln har slagit tillbaka från 70-talet då den enda rimliga pk-hållningen var att även bred kultur skulle vara något viktigt eller åtminstone ha visst djup.
På 90-talet fanns ännu ett slags medelväg. Käck underhållning uppskattades men kunde inte räkna med kulturprestige. I mitt tycke var det en mycket rimlig tid.
I dag är de absolut sista resterna av Ulf Dagebys ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival”-satir utrensad. Kritiken, kulturen & kapitalet sitter i samma båt. 2016 får världens främste hitlåtmakare Max Martin Polar Music Price och inte nog med det: Valet tas emot med jubel från landets rockskribenter och kulturkritiker.
Kristofer Andersson på modetidningen Bon var rent av gråtfärdig av nostalgisk lycka eftersom han köpte Backstreet Boys-album när han var tio år. På Aftonbladet kultur menade han att en attack på Max Martins hits är lika orimlig som en attack på (den mästerliga nyskapande duon) Daft Punk.
Vurmen för barnkultur är logisk när musikbranschen är en sammanflätad del av mode- och trendindustrin som i sin tur är en del av tv- och sociala medier-industrin. Allt du ser på tv är soundtracket till ett sponsrat instagramkonto och kunderna är barn och unga.
Den breda kommersiella kulturen vann. Så är det. Bara institutioner finansierade av skatte- eller licenspengar erbjuder större utrymmen för smalare kulturyttringar.
Croneman är förståeligt ”illa berörd av rädslan för att vara kritisk mot Melodifestivalen”. Men lika förståeligt är att frilansade musikanter och kulturarbetare (liksom promotion-personer, annons säljare, redaktörer och Christer Björkmans kaffekokare) är rädda eftersom det är där, i Max Martin/Swedish House Mafia/”Let’s dance”/Avicii/schlagerland, pengarna och levebrödet finns.
Att vara kulturarbetare är att befinna sig på samhällets ekonomiska botten och slåss för sin överlevnad. Vad etablerade kulturskribenter har för försvar till att låtsas dansa till Samir & Viktor och Taylor Swift, vilket även Andres Lokko i SvD i fredags påpekade är fallet numera, på arbetstid är mer oklart.
De vill kanske inte förolämpas och kallas gubbiga av hipster-Kristofer, som dock verkar älska schlagermusik helt ärligt, eller näthatas såsom varande pk-elit eller kulturmarxist; hatet mot pretentioner och kultur kommer ju från alla håll numer.
Just då, när det inte borde kunna bli mer infantilt i mainstreamkulturen, så kommer det tragiska beskedet att Kent lägger ner. Kent har i över 25 år vågat
vara totalt pretentiösa, på fullaste allvar, helt vuxna och dessutom politiska. Kent är i sanning barn av det nyproggiga 90-talet.
Att de slutar just nu är på det viset tragiskt logiskt.
Tiden är ute för ett in i märgen kvalitativt rockband som alltid haft skyhög integritet och som aldrig skulle vistas i närheten av ”Let’s dance”.
De sista vuxna lämnar scenen den 17 december.