”Glenn bor bredvid dig någonstans…”
Publicerad 2012-04-16
Kjell Wilhelmsen om sin heta succéroll i ’30 grader i februari’
I första manuset stod det: ”Glenn, fet, ful, oskuld”. Rollen gick till skådespelaren Kjell Wilhelmsen. Serien blev – mot alla odds – en succé.
Men han hade önskat sig ett annat slut.
– Vi är så rädda för det svarta, säger han.
Över en miljon följde SVT-serien ”30 grader i februari”. Tackbreven väller in. Nu sitter Kjell Wilhelmsson i sin loge på Göteborgs stadsteater och funderar på vad som hände och att han som självlärd skådespelare efter många år fått ett större publikt filmgenombrott.
2010 hade han och sambon Ulrika förlorat en liten son två veckor före födseln. Då kom frågan om han kunde tänka sig att filma ett halvår i Thailand.
– Jag sattes i en solstol i ett pyttelitet rum och skulle förklara för en tjej vad en bergvärmeinstallatör är. Sedan gick en tid. Regissören ville ha mig, men det skulle godkännas i tre–fyra led. Från början hette karaktären Julio och SVT ville ha Fares Fares eller någon känd. I dag handlar det bara om att kunna sälja till utlandet.
Vad fick du veta om Glenn?
– Det stod bara ”Glenn, 45, fet, ful och oskuld”.
Är du ful?
– Nej. Jag är så klart inte den bild-sköne förste älskaren. Men jag har varit idrottskille, en sån där tvättbrädekille med långt snyggt hår. Så ful har jag inte känt mig.
Vem tänkte du Glenn skulle vara?
– För mig var Glenn en utmaning. Jag pratade med manusförfattaren om att den som är ful på utsidan måste få något som gör honom jätteattraktiv för kvinnor som ser det stora hjärtat. Jag fick en chans att visa en människa som är genomgod. Men som också är destruktiv, har ett fruktansvärt självförakt och aldrig fått kärlek. Där fanns något att bygga på, för då hoppas man att han ska komma dit. Det är jätteovanligt att en sådan som Glenn pratar så mycket – det stämde inte riktigt för mig. Men han pratar bara när han blir tilltalad och blir nervös.
Har du träffat några Glenn?
– Grejen är att man inte känner dem. Glenn bor bredvid dig någonstans. Han sitter i ett hörn på din arbetsplats eller kommer och lagar ett rör. Han sitter på en bänk. Och folk undviker honom. Vi är så rädda för ensamhet. Ensamhet och döden är tabu i vårt land. En sak jag tycker är konstig är att folk tittar på serien och säger å, vad tragiskt och å, vilken ångest. Vi älskar det – men vi är rädda. Det är därför Bergman är skitstor i världen men inte här hemma. Vi är så rädda. Å, vi måste göra feel good-filmer. Vi måste göra lyckliga slut. Även här finns ett lyckligt slut, vilket jag hatar.
Varför älskar vi Glenn?
– För att folk får gråta och känna att det finns någon som har det värre än jag. Så jättehemskt är det. Men så tror jag också att många kvinnor vill ta hand om honom. Och som också är ensamma. Jag tror serien hjälpt många. Jag har dessutom fått tackbrev från killar som gift sig med thailändskor och mött förakt. Nu säger folk: förlåt för att jag tittat på dig på det sättet.
I Thailand, vilka Glenn-män mötte du där?
– Jag såg gubbar på 70 år och 150 kilo som på allvar tror att tjejerna blir förälskade i dem. De har tjocka guldlänkar runt halsen, de har pengar och åker ner och svinar sig. Andra super upp pengarna eller blir lurade, deras konto töms. Självmord är vanliga. De orkar inte åka hem med skammen. Ingen vill prata om det, det är ju dålig reklam för Thailand också.
Vad tycker thailändarna om de som svinar?
– De är ganska bra på att festa själva. Thailändska män är inte snälla. Jag pratade med killarna i teamet, från det att de börjar gymnasiet går de ut på fredagen, köper en hora och dricker sig fulla. Det är deras kultur. 90 procent av sexhandeln är thailändarna själva.
Så varför reagerade du så hårt på sexhandeln?
– Det jag reagerade ännu mer på var familjerna som gick på Bangla road med barnvagnar för att titta. Jag anser att så fort du tar ett steg på den gatan medverkar du till att gynna prostitutionen.
Berätta om din motspelerska, som spelar Oh. Är det en hon?
– Det är så roligt, ALLA frågar det! Tänk att vi alltid måste definiera, ha koll. Men ja, det är en kvinna, 37 år gammal. Från början skulle hon spela systern men de bytte. Egentligen skulle jag ha spelat mot en riktig ladyboy men de var så usla skådespelare. Det gick bara inte. De kunde inte engelska heller. De här tjejerna kommer från en helt annan teaterkultur som är väldigt teatralisk, stora gester. De hade bara gjort reklamfilm, ingenting sånt här, men ville verkligen lära sig. Och de var jättebra.
Berätta om din bakgrund.
– Mina föräldrar kom till Göteborg 1963 från Nordnorge. Det fanns inga jobb om man inte ville ut och fånga val. Pappa blev rörläggare i Partille och mamma var hemmafru. Vi var en arbetarfamilj, fem personer i en trea.
Vad innebär det för dig, att vara arbetarklass?
– Jag växte upp med att inte få något gratis. Kämpa för det man vill ha. Man blir tuff av det på något sätt. Det gnälls inte lika mycket i arbetarhem. Man får inte vara lat som skådespelare heller, tycker jag. Folk har betalt för sina biljetter, vi ska anstränga oss.
Fanns det teater i ditt hem?
– Absolut inte. Men mina föräldrar gillade att gå på Göteborgs auktionsverk och där hittade jag boklådor för tio spänn eller så. Och läste rubbet.
Vad tänkte du att du skulle bli?
– Jag tänkte nog inte på framtiden. Jag har haft otroligt många jobb. Jag körde truck i oljehamnen och gjorde rent cisterner. Jag var målare på min brors firma och jobbade på lager och sålde videofilmer.
Men hur blev det teater?
– Det var min svågers far som sa att jag borde börja med teater, jag som var så showig och berättade roliga historier. Så jag gick TBV:s teaterkurs. Det var en väldigt bra grupp, med Mattias Andersson som är chef på Backateatern i dag och några fler. Vi var sex personer som brann. 1989 gick vi till Backateatern och såg ”En midsommarnattsdröm” och efteråt gick jag ut på den tomma scenen och satte mig och tänkte: Okej. Här ska jag stå inom tio år. Jag är ju tävlingsmänniska. Och då kommer det här – jag SKA. Jag bestämmer mig.
Varför gick du inte scenskolan?
– Jag vågade inte söka. Det kändes som att gå in på koncentrationsläger och så ska någon peka vilket håll jag ska gå. Rädslan för att misslyckas har alltid funnits.
Har du känt dig ifrågasatt?
– I början hela tiden. ”Du är amatör, vad gör du här? Du har väl inte gått scenskolan?” Nej jag är begåvad, brukade jag säga. Då blev det tyst. Klart det var jobbigt men jag har ju den här tävlingsjäveln i mig.
Vad är din grej som skådespelare?
– Här och nu. Jag är inte den som gillar att repetera (skratt). Jag är inte mycket för olika tekniker. Jag hatar att spela teater. Skådespela. Det är så tråkigt. Jag försöker använda mig själv och plockar mycket från mig själv till rollkaraktärerna. Men det tar väldigt lång tid att bli skådespelare tycker jag, innan man kan lita på sig själv.
Inspelningen var rekordstrulig, fem regissörer avverkades.
Men tiden i Thailand var speciell även av ett annat skäl: Medföljande sambo Ulrika upptäckte att hon 43 år gammal var gravid. Igen.
När de kom hem föddes en liten Mira.
Blir det en fortsättning på serien?
– Mitt krav är att det får ta tid och att manuset blir dubbelt så bra och är färdigt när vi börjar. Det är fan i mig ett mirakel att vi fick ihop det. Jag tackar inte produktionen för fem öre. Jag tackar oss skådespelare som var så bra!
Här är min dag
9.00 Jag vaknar när väckarklockan ringer.
9.05 Leker med Mira.
10.00 Äter frukost.
11.00 Jag och Saga åker till Valhallabadet. Det är ju påsklov.
14.30 Hemma. Tar en smörgås. Cyklar till teatern.
15.00 Intervju med Aftonbladet.
18.30 Sätter mig i sminket.
21.30 Föreställningen är slut, jag cyklar hem.
22.00 Tar mig något att äta. Kollar mejlen. Varvar ner med att se en film.
02.00 Eftersom jag har haft föreställning sover jag inte med Mira. Vi har skilda sovrum och jag och min sambo turas om att ha nätterna med Mira. Det är jättebra. Tänk så många äktenskap som skulle kunna räddas på det viset.
Det här är jag
Namn: Kjell Wilhelmsen.
Ålder: 45.
Yrke: Skådespelare.
Aktuell: 1,2 miljoner såg sista avsnittet av SVT-serien ”30 grader i februari.” Spelar just nu åldrad homo- sexuell i ”Lubiewo-Kärleksön” på Göteborgs stadsteater.
Bakgrund: Självlärd skådespelare som började med barn- teater och lokalradio i Skåne. Arbetat som scentekniker, i fria grupper, Göteborgs stadsteater, Angeredsteatern. Anställd på Backateatern 2005. Har setts i bland annat tv-serien ”Hammarkullen” (1997), ”Orka! Orka!” (2004) och filmerna ”Tjenare kungen” (2005), ”Farsan” (2010) och ”Kronjuvelerna” (2011).
Familj: Sambo Ulrika, psykolog, döttrarna Saga, 9, och Mira, 8 månader, sonen Valdemar i himlen.
Bor: Lägenhet, 110 kvadratmeter i centrala Göteborg.
Inkomst: Olika. Grunden är 350 000 kr i årslön från anställningen på Backateatern.