Modigt men avhugget
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-09
till Eva Dahlgrens monolog
En och en halv timme begåvad och självutlämnande monolog.
Men bäst är det, inte oväntat, när Eva Dahlgren sjunger.
Räknar vi bort de tidiga krullhåriga schlageråren, har Eva Dahlgren alltid haft bra mellansnack. Här bjuder hon på det som inte fick plats i eller mellan låtarna. Man kan också kalla det för ”The Eva Dahlgren story, part 1”.
Hon berättar, ibland med hjälp av filmade inslag eller bilder på storbildsskärm, om sin uppväxt. Om hur hon är en västerbottningsprototyp. Om föräldrar, syskon och vänner. Om hur det som gör folk till hetero hade tagit slut när man kom till henne. Om utanförskap.
Det är stundtals modigt och självutlämnande, ibland roligt, även om humorn är väldigt torr.
Liknar Schyffert
Hon har inte alls den kaxighet på scenen som vane ståupparen Henrik Schyffert hade i delvis temamässigt liknande ”The 90’s”. Tror nog ändå att hennes trognaste fans gillar detta rätt skarpt.
Själv är jag kluven. Vill tycka om det mer än jag gör.
Det faktum att hon blev en av landets populäraste artister. Eller att hon och Efva Attling blev riksflator (men sedan aldrig gjort någon större poäng av det)... det känns lite snopet att det knappt alls är med, att berättelsen i princip tar slut strax före genombrottet.
Hon sjunger fyra låtar och inget är starkare än den nakna rösten, till dystert pianokomp, i den melodi som gett sitt namn åt showen.