”Beter sig korkat på gränsen till vårdbehov”

Jens Peterson

Nog är det kaos alltid. Skådespelare i olika åldrar gör sitt bästa med ett uselt manus.

Sune chansar på ny romans medan hans föräldrar är obegripligt förvirrade.

Sune som teater - i en lokal som inte passar för teater.

Det är samma Sune (William Ringström) och pappa (Morgan Alling) som i de senaste tre biofilmerna. Jag tycker inte de filmerna är lika humoristiska som böckerna och den gamla tv-serien, men som sångteater är det ännu sämre.

Allt utspelas en fredagskväll när båda föräldrarna har varsin hemlighet som handlar om att oväntade besökare dyker upp. Humorn ska bestå i att det, naturligtvis, blir förväxlingar. När pappa Rudolf öppnar dörren för kvällens första främlingar tror han de är några andra. Och när mamma Karin (Mirja Turestedt) tar nästa dörröppning gör hon motsvarande misstag.

Det här kunde kanske bli roligt om det skrevs av någon som kan skriva fars. Det kan tydligen inte Sören Olsson och Anders Jacobsson.  I ”Sune -kaos i fredagsmyset” undrar man bara varför folk beter sig korkat på gränsen till vårdbehov.

Låt oss stanna vid när mamma Karin förvånas av det par som ringer på. Hon tror att det är Rudolfs mycket avlägsne släkting från Skövde som hon fått kontakt med via Facebook och bjudit in till sin 15:e bröllopsdag för att överraska maken. Som man gör.

Nu säger sig visserligen de som ringer på vara några andra, men hon tror trots detta att det är brylling Jan från Skövde.

Jaha. Till sin man säger hon att det är hennes arbetskamrater som hon bjudit in lite oväntat för att de ska bo över en fredagskväll. Detta tror make Rudolf på.

Men då kommer deras 14-åriga dotter (Happy Jankell, 21). Hon känner igen de oväntade gästerna som  melodifestivalartisterna Jean och Kitty. Dotter Anna blir jätteglad av att ha kändisar i huset. Det blir också hennes föräldrar.

Man skulle kunna tänka sig att pappa Rudolf i det läget skulle fråga sin hustru: "Varför sa du att det är dina arbetskamrater och om det inte är det - varför är de här?" men den typen av mänskliga vardagliga funderingar verkar aldrig bekymra Rudolf Andersson och hans familj.

De som skapat det här tänker kanske att man inte behöver bry sig när det är barnteater. Det är  bara att slänga in en pruttkudde. Jo, det gör dom. Och finns det något sätt att toppa en pruttkudde? I andra akten är det dags för laxermedel och några minuters ljudliga tarmbesvär.

Man har så roligt som man gör sig.

Första akten är rätt jobbig med olika pinsamma scener där de försöker göra komedi. Efter paus är det som om de gett upp och bara öser på med knasigheter.  Göran Gillinger som fåfäng fånig schlagerartist bullrar genom lokalen och drar med sig en massa barn från publiken upp på scen i spontan dans. Några andra rollfigurer dyker senare upp i ett dansnummer tänkt för genans. Följt av en surrealistisk scen där olika bisarra önskningar omedelbart förverkligas.

Och så sjungs det då och då.

Skådespelarna imponerar och är värda en extra applåd för en premiärkväll där en del teknik och annat strulade och verkade ofärdigt. Men ingen teknik i världen kan rädda det här manuset.

Annexets plaststolar står i samma höjd större delen av lokalen och scenen är låg. Barn kan lätt hamna på platser där det är svårt att se. Ingen bra teater.

Men det är inte ”Sune - kaos i fredagsmyset” heller.