Ingen var större än Michael Jackson
Markus Larsson om musikgeniet som ändrade pophistorien för alltid
Basgången växer.
En vit lacksko dyker upp i rutan och får gatstenarna att lysa.
Där började Michael Jacksons gyllene år.
Och där förändrades pophistorien för alltid.
”Billie Jean”...
Nånstans där, i musikvideons första scener, blev popstjärnan Michael Jackson ett fenomen och en myt. Där fick den svarta popmusiken sin Elvis Presley.
Jag är nog inte den enda som helst vill minnas den Jackson som dansar fram och hickar i ”Billie Jean”. Han har kavajen nonchalant slängd över ena axeln. Och allt han rör vid – staketet, lyktstolpen, trappstegen – börjar skina med ett övernaturligt ljus.
Där har Jackson fortfarande en personlighet och gatusmart coolness som han senare i karriären opererade bort. Samma element förstärktes och blev ännu tuffare på ”Bad”, den magnifika uppföljaren till världens mest sålda skiva, ”Thriller”.
Jackson jobbade på den tiden med sin dåvarande husproducent Quincy Jones. Tillsammans skar de ner musiken tills bara skelett och senor återstod.
De uppfann ett funkigt, komprimerat och stenhårt sound som sprang rakt igenom alla genreväggar. De var rock, pop och soul på samma gång. Och melodierna trollband människor över hela världen, oavsett kön och klass och ras och ålder. Duon gjorde global pop innan begreppet ”globalisering” ens fanns.
Michael Jacksons makalösa framgångar var en magisk kombination av talang och tidsanda.
Talangen hade drillats i mer än ett decennium i skivbolaget Motowns artist- och hitfabrik. På 60- och 70-talet var Michael Jackson en av världens mest kända barn- och tonårsstjärnor och naturligtvis syskongruppen Jackson 5:s störste profil.
Och när solokarriären sjösattes på allvar, efter discoalbumet ”Off the wall” från 1979, var samtiden redo för att bära fram Jackson på sina axlar.
Då kom 80-talet. Då kom MTV. Då kom musikvideon.
Om 2000-talet fostrat en massa ”Idol”-artister så var 80-talet ett decennium där det tillverkades superstjärnor på löpande band.
I en värld utan internet blev musikvideons genomslagskraft lika enorm som filmindustrin. Det fanns ingen effektivare kanal att marknadsföra musik än tv-kanalen MTV. Och i en värld utan fildelning
kunde skivbolagen ha total kontroll över konsumenterna. Ett enda album kunde generera sex, sju hitsinglar. Och därför kunde samma album – och i förlängningen också artisterna – få en helt annan livslängd och tyngd än i dag. Dessutom betalade publiken för musiken.
Vi fick Prince och Madonna och U2. Vi fick Guns N’ Roses och Whitney Houston och ”Born in the USA” med Bruce Springsteen.
Men ingen var större än Michael Jackson. Ingen var mer allomfattande. Han var banbrytande i allt. Musiken, marknadsföringen, musikvideorna, sången, dansen...
Michael Jackson var den ultimata popartisten på 80-talet. En sorts blandning av Fred Astaire, James Brown och en varelse från yttre rymden. Som gjorde perfekta popsinglar. Vi hade aldrig tidigare sett nåt liknande då. Och vi kommer kanske aldrig se nåt liknande igen.
Det skapas inte artister som Michael Jackson längre. I alla fall inte just nu. Den digitala popvärlden är alldeles för fragmentarisk, rastlös och svårmanövrerad.
Så här i efterhand är det alltid lätt att rama in en artists storhetstid. I Jacksons fall handlar det om åren mellan 1982 och 1989.
Det började med skivan ”Thriller” och singeln ”Billie Jean” och slutade med att skådespelerskan Elizabeth Taylor delade ut ett pris för ”decenniets artist” till Jackson, 1989.
I sitt tal utnämnde hon Michael Jackson till ”the true king of pop, rock and soul”.
Fansen, och Jackson själv, förkortade senare titeln till ”The King of Pop”. Men efter Elizabeth Taylors korta tal var det i princip över. Michael Jackson stod på toppen av sin långa karriär. Och när toppen är nådd finns det bara en väg kvar att gå – neråt. Speciellt när det handlar om en artist som kanske var för udda för att överleva.
Där, efter prisceremonin 1989, startade ett tragiskt, offentligt och spektakulärt förfall som till och med fick Elvis Presleys långsamma undergång att blekna. Där blev privatpersonen Jackson – och kontroverserna och skvallret och operationerna som med tiden mumifierade honom – större och viktigare än musiken.
Jacksons sista extranummer blev en hjärtinfarkt.
Och gatstenarna slocknade under hans fötter.