”Jag lovade att vara sann mot mig själv”

Henrik Schyffert om kvällens direktsändning, fegheten och om kostymen som inte längre passar

I kväll sätter Henrik Schyffert punkt för sitt livs svåraste resa – direkt i SVT.

Med sin bejublade enmansföreställning om 90-talet gjorde han upp med både sig själv och en hel generation.

– Att skämta om att jag var sängvätare hade varit lätt. Det är mycket svårare att vara allvarlig, säger han.

2000-talet var nytt och Henrik Schyffert, 41, var en föredetting. 90-talets meste och bäste ironiker stod plötsligt inför en publik som tog livet på allvar och inte längre skrattade åt Killinggängets absurda skämt om farfarsvaginor.

– Jag hade inget att komma med, mina tjänster var inte efterfrågade någonstans. Tidsåldern var över och jag kunde ingenting, sammanfattar han själv situationen.

Lösningen blev att göra något Henrik Schyffert aldrig hade vågat förut: titta in i sig själv. Bakom den glättiga fasaden dolde sig en, med hans egna ord, ”rädd kille”.

Skoningslös monolog

Tillsammans med kompisarna Fredrik Lindström och Martin Luuk började han skriva på en skoningslös monolog där alla kort skulle läggas på bordet.

– Det funkade inte att driva med andra hela tiden, jag insåg att jag skulle bli tvungen att gräva där jag stod. Du vet, det där Ekelöf-citatet: ”Botten i mig är botten i andra”. Men jag visste inte hur det skulle gå till, det var otrampad mark. Att skämta om att jag var sängvätare, till exempel, hade varit lätt. Det är mycket svårare att vara allvarlig om det.

Att säga att resultatet – enmansshowen ”The 90’s – ett försvarstal” – blev brutalt självutlämnande är närmast en underdrift. Bland annat avslöjar Henrik Schyffert för publiken att han som ung bands fast och misshandlades av några skolkamrater för att han luktade urin. Det smärtsamma minnet hade han inte ens berättat för sina föräldrar.

– Nej. Sånt vill man ju inte berätta för sina föräldrar, det är pinsamt. Så första gången de hörde talas om det var när jag stod på scen.

Det måste ha varit skönt att de fick veta det till slut?

– Ja. Men man kan också tycka att det är fegt, att jag inte bara kan berätta det för dem utan måste ha massa lampor på mig för att våga göra det.

”Det är inte synd om mig”

I föreställningen avslöjar du också att du prövade terapi ett tag. Mådde du dåligt?

– Jo, det kan man säga, så länge man kommer ihåg att det finns de som mår dåligt på riktigt. Det är inte synd om mig. Men kostymen jag hade på mig passade inte alls med personen som var i den. Och då skaver kostymen ordentligt. Folk har vant sig vid kostymen och ringer kostymen. Då är det svårt att säga att ”den här kostymen gäller inte längre”.

Du berättar även att du var ironisk mot din terapeut i början ...

– Ja, det var bara larv. Han tittade på mig och skakade på huvudet: ”nu gör vi det här på riktigt, annars gör vi det inte alls”. Det var bara så svårt för mig, jag visste inte hur det gick till.

Från början var det tänkt att du skulle göra fyra föreställningar. Det blev åttio. Vad beror det på att responsen blev så stark?

– Oavsett vad man jobbar med kan man relatera till det här med att kostymen man har på sig inte passar. Ofta när man växer upp har man ju en bild av hur livet ska bli, och så blir det oftast inte så. Då är det lätt att ändå hålla fast vid den bilden, för att den är skön och bekväm. Att då bestämma sig för att göra något annat tar mycket energi och tid.

Klockan 21 i kväll klämtar klockan för ”The 90’s”. Då direktsänder SVT en sista föreställning av den populära monologen från Cirkus i Stockholm. Sen är det slut – för gott.

– Jag lovade att jag skulle vara sann mot mig själv. Och det känns det som att jag är genom att köra live. Jag sitter inte och fuskar och klipper ihop nåt. Jag försöker springa hela vägen i mål med det här, säger Henrik Schyffert.