Satsar på kvalitet – inte publikfrieri
Markus Larsson om Way Out West
I all korthet.
Och utan att krångla till det:
Bra, bättre – Way Out West.
Så kan man faktiskt sammanfatta årets popsommar. Bästa festivalen presenteras, precis som i fjol, i Göteborg.
Lil’ Kim och Kelis är kanske inte lika hett som det svenska julivädret. Det finns betydligt mer spännande och intressanta artister inom hiphop och r’n’b i dag.
Om Way Out West till exempel hade lyckats släpa Lil Wayne över Atlanten skulle programmet nästintill ha blivit skottsäkert.
Men i och med de senaste bokningarna blir själva mixen bättre och mer balanserad. Way Out West är på sätt och vis en sorts ideologisk arvtagare till 90-talsfestivalen Lollipop i Stockholm.
Ambitionen är i alla fall densamma: Att arrangera en stor, urban festival som hellre satsar på kvalitet än spekulativa publikfrierier och hårdrock.
Ett bevis på programmets styrka är att namn som The Flaming Lips och Sonic Youth – två grupper som skulle ha toppat vilken svensk festival som helst – plötsligt reduceras till parenteser, en trevlig utfyllnad som man kan släntra förbi och titta på om det finns tid.
För festivalens kärna är fortfarande Broder Daniels sista spelning, Franz Ferdinands efterlängtade livecomeback i Sverige, alla mindre namn som fortfarande flyger under den breda publikens radar – Fleet Foxes! – och givetvis Neil Young.
Dessutom kommer Håkan Hellström, som i år tycks befinna sig i ett ständigt femplus-delirium, att uppträda på hemmaplan. Inför en publik där sommarens alla odrägliga och halvintresserade semesterstekare förhoppningsvis käkar kräftor nån annanstans. Det kan bli... historiskt.
Popsommaren 2008 har varit den största och mest konsertspäckade nånsin.
Och den har just fått en magnifik final.