Stadiumrock för 2010-talet

Markus Larsson

Godzilla får plats i den episka skuggan

Coldplay (rock)

Gillar du din rock rå och ofärdig?

Ska den dessutom vara nedtonad och akustisk och sparsmakad?

Då kan du vända i dörren och ta en taxi någon annanstans. ”Viva la vida”, eller ”Viva la vida or Death and all his friends” som skivan egentligen heter, är verkligen inte något för dig.

Coldplay sätter, givetvis utan att tveka en enda sekund, en oljemålning av Delacroix med en barbröstad Jeanne d’Arc på omslaget.

Och det är en ganska liten gest jämfört med den storslagna musiken. Självaste Godzilla får plats i låtarnas episka skugga.

Musiken för, som vanligt, tankarna till U2.

Kanske framför allt till albumet ”The unforgettable fire” från 1984 – skivan där U2, under ledning av producenterna Brian Eno och Daniel Lanois, förändrade och byggde om sitt sound och tog 80-talets arenarock till nästa nivå.

Fri kreativitet

Brian Eno är även inblandad i ”Viva la vida”. Och precis som hos U2 hjälper han Coldplay att överge sin trygga framgångsformel. Gruppen satsar i stället på en mer experimentell och fri kreativitet.

Inledande spåret, ”Life in technicolor”, var från början en självklar hitsingel innan sången plockades bort och låten kapades på mitten.

”42” är en progressiv pjäs i tre olika delar.

I ”Death and all his friends” låter det som om Radioheads svårlyssnade skiva ”Kid A” har sadlat om och börjat sjunga gospel.

Och i det gömda spåret ”Chinese sleep chant” skapar Coldplay en monoton shoegazerkakafoni som påminner om My Bloody Valentine.

Alla idéer håller tyvärr inte.

Men bandets främsta signum – Chris Martins omedelbara melodier – finns naturligtvis kvar. Utan dem hade Coldplays låtar blivit lika outhärdligt uppblåsta som Pink Floyds berömda grisballong.

Alldeles strålande

Det dröjer dock några lyssningar innan de bryter sig fram genom molnen och börjar skina över Brian Enos vemodiga ljudlandskap.

Men då låter det alldeles strålande.

Då tar Coldplay den stora och atmosfäriska stadiumrocken i handen och leder in henne i 2010-talet.

Bästa spår: ”Lovers in Japan”.