Haim får 70-talet att låta sprillans nytt
Haim är inte det första men ett av de allra bästa exemplen på hur den nya streamade tiden präglar musiken.
Det är så här tre tjugonåntings kan låta när de bokstavligen har hela pophistorien under fingertopparna.
Utveckling sker ofta när en ung person ser en gammal idé med nya ögon och vrider till den utifrån sina referenser. Om det finns talang och visioner med i mixen kan resultatet bli något som känns välbekant men ändå modernt.
När jag blev riktigt besatt av att köpa skivor i slutet av 80-talet var jag minst lika inne på att upptäcka Them,The Kinks och annat 60-tal som på U2 och The The och annat som hände då. Men på den tiden, innan återutgåvor på cd blev lukrativ business för skivbolag, var den som letade efter bara lite mer udda äldre skivor ofta hänvisad till second hand-butiker. Om album inte etablerade sig som storsäljare eller klassiker pressades de efter ett tag inte upp på nytt. Det hette att de var utgångna.
I dag låter det som stenåldern, när en raritet med Sam Dees ligger lika lättåtkomlig på Wimp eller Youtube som nya Veronica Maggio-singeln.
Och givetvis påverkar det här även ny musik. På den tiden som musiken som fanns tillgänglig i butikerna primärt var ny lät också skivorna mer tydligt som sin tid än de gör i dag. Det är som bekant lättare att identifiera musik som typiskt 80-tal än typiskt 00-tal, eftersom 00-talspopen hade möjlighet att vara så mycket mer eklektisk.
För ett band som Los Angeles-systrarna i Haim, som föddes i skarven mellan 80- och 90-tal, är den hållningen så självklar att de troligen inte ens har reflekterat över den.
De gillar Talking Heads och Pixies lika mycket som TLC och Kendrick Lamar, och det är nog inte minst därför som de får sin pop med tydliga influenser från Fleetwood Mac och annan radiopop från 70-talet att låta så ... ny.
Särskilt som de på ett ögonblick kan glida över i gammal glamrock eller Feist-skrammel och fortsätta att låta Haim.
Mycket på debutalbumet ”Days are gone” har vi redan hört på singlar, och kanske låter somligt av resten inte fullt lika knäckande, men efter att ha sett Haim i ett elektriskt tält på Way Out West i somras råder ingen tvekan om att det finns något högst speciellt i det här bandet.
Det är välbekant men ändå modernt.