Skräcken inför slutet av ”Succession”
Markus Larsson: Kommer jämföras med de stora monumenten
Uppdaterad 2023-05-29 | Publicerad 2023-05-28
Finns det något att se på valfri skärm?
Den som säger något annat än ”Succession” svarar fel.
Fotnot: Texten publicerades innan finalen släppts på HBO.
”...låt oss utforska den!”
Det har gått 28 år sedan den sista pratbubblan i ”Kalle och Hobbe” publicerades.
Tidigare i år släppte eldsjälarna på det svenska förlaget Apart den gigantiska lådan ”Kalle och Hobbe – den kompletta samlingen” på nytt efter en framgångsrik crowd funding-kampanj.
Projektet visar hur mycket kärlek som serien fortfarande väcker hos folk som fick uppleva den i realtid. De är beredda att betala för en låda som väger och tar lika mycket plats som en container.
Själv återvänder jag ofta till den sista seriesidan. Bill Watterson gjorde mycket med ”Kalle och Hobbe” men framför allt lyckades han med att landa sitt livsverk utan att krascha.
Den svenska återutgåvan släpps ungefär samtidigt som en annan serie går i mål på en tv-kanal som alldeles nyss hette HBO. Går det ens att jämföra ”Kalle och Hobbe” och ”Succession”? Nej, egentligen inte.
Förutom att båda två har blivit en referenspunkt. Där Bill Wattersson förändrade synen på tecknade seriestrippar på papper har ”Succession” varit lika banbrytande på att skildra superrika människor som är omöjliga att tycka om på strömmad tv. Vem ska göra det bättre? Går det ens?
”Succession” har dock ett hinder kvar: slutet.
Efter den fjärde och sista säsongen, som i princip har bestått av den ena cykelsparken i nättaket efter den andra, är förväntningarna nästan omöjliga att leva upp till. I kväll kommer ”Succession” att jämföras med de stora monumenten.
Som det svårslagna slutet av ”MASH”, där BJ lämnar kvar ett sista meddelande på marken till Hawkeye. Eller när Don Draper sätter sig i lotusställning i ”Mad men” och sluter ögonen. Eller Peter Gabriels ”Solsbury Hill” i ”Halt and catch fire”. Eller det logiska, oundvikliga och sista bildspelet i ”Six feet under”. Eller Journeys ”Don’t stop believin’”, dörrklockan och svartrutan i ”Sopranos”.
Det finns otaliga skräckexempel också. Den outhärdliga finalen av ”Game of thrones” gör det svårt att vilja se om serien, och uppleva raset, igen. Skräcken är att ”Succession” på ett för väntat sätt försöker knyta ihop all trådar till ett nätt litet paket. Eller tillfredsställer den blodtörst som säsongerna har väckt hos vissa tittare på ett för enkelt sätt. Det är svårt att inte vilja varenda gestalt i serien illa.
Det ska inte gå att förstöra ”Succession” på ett ynka avsnitt. Däremot kan alla inblandade en gång för alla resa en flagga på månen.
Ungefär som när Bill Watterson lät en pojke och en tygtiger svepa på bort i snön för sista gången, redo för att utforska en vacker och ny värld utan att behöva bry sig om publik och prenumeranter.
Den 13 december 1995 kunde läsarna bara sitta kvar och vinka hej då.
Det fanns inget att säga eller lägga till efteråt.