”Flash forward” tar över mysterietronen
Det blir bara en säsong till av mästermysteriet ”Lost”.
Därför känns det otroligt lämpligt att den potentiella tronföljaren är här redan till veckan.
Det har knakat en del i TV4:s egenproducerade höstsatsningar, men när det gäller amerikanska serier har kanalen varit bra på hugget och norpat några av de absolut roligaste nyheterna.
Som musikalkomedin ”Glee”, sitcomen ”Modern family” och advokatserien ”The good wife”, som alla är på väg.
Och så det mycket lovande mysteriet ”Flash forward” förstås, som med sina inslag av sciencefiction, sin intrikat spunna väv av framtidsvisioner och till synes slumpartade möten mellan ett vitt spektrum av karaktärer, och sin allmänna vad-fan-är-det-som-händer-mentalitet, är stört omöjlig att inte jämföra med ”Lost”.
Men ”Flash forward”, som har premiär i TV4 på fredag, är absolut ingen copycat (även om jag redan kan räkna till tre medverkande skådespelare från just ”Lost”).
Berättelsen är löst baserad på kanadensaren Robert J. Sawyers bok från 1999, och går ut på att hela jordens befolkning – med undantag för ett par misstänkta skummisar – förlorar medvetandet under exakt 137 sekunder, under vilka de får visioner av sitt eget liv sex månader in i framtiden.
När alla har kommit till sans igen försöker ett team FBI-agenter i Los Angeles – med den nyktra alkisen Joseph Fiennes specialagent Mark Benford i fokus – pussla ihop folks visioner (som har en kuslig tendens att stämma överens med varandra), och ta reda på varför hela mänskligheten däckade samtidigt.
På det privata planet hoppas vissa att deras visioner ska bli sanna – medan andra fruktar att de ska bli det.
”Flash forward” hade, med andra ord, kunnat bli hur tramsig som helst.
Inte minst det faktum att det som vanligt är en liten grupp amerikaner som ska rädda världen, utan någon större hjälp från oss värdelösa typer som befolkar planetens drygt 200 andra länder, är ju provocerande i sig.
Men serien är så välgjord och spännande att man faktiskt köper de otroliga premisserna.
Den stora tveksamheten är snarare om en så här pass ambitiös och snårig berättelse, som går tvärtemot rådande ett-fristående-fall-per-timme-så-skrämmer-vi-inte-bort-några-tittare-trend, lyckas överleva länge nog för att uppfylla sin potential.
Man kan ju alltid hoppas.