Den stela svensken är passé
Svensk publik. Stel och blyg, eller hur ?
Tyst, med knutna nävar
i fickorna.
Inte alls.
Senaste veckan har jag varit på tillställningar med alldeles fantastisk publik. Galapremiären på ”Mamma Mia!” i Stockholm var en osannolik bioupplevelse. Det dånade applåder och jubel efter sångnumren som om det var en konsert. Visst var det extra kul att Meryl Streep, Colin Firth, Pierce Brosnan och de andra satt i bänkraderna med oss. Kändispubliken ville visa sin uppskattning. Men den entusiasmen gick bortom artighet. Det var jubel på riktigt, och i eftertexterna stod alla i biosalongen upp, sjöng med och skrattade genom de rörda tårarna. Mascaran rann som Niagara. Inga stela svenskar där inte.
Samma sak på Bruce Springsteens konsert
i Göteborg
dagen efter. Jag har sett Springsteen 25 gånger, bland annat i New Jersey på 1980-talet, men aldrig sett honom mötas av en sådan styv kuling av kärlek. En konsertpublik som gav rytmen åt bandet och
hetsade Springsteen och
E Street Band till stordåd.
På biograferna har det redan blivit fester när kompisgäng som ser ”Sex and the city” kommer dit uppklädda och laddade och satsar på en helkväll. Nu lär ”Mamma mia!” höja temperaturen på biograferna. Ju mer man ger, desto roligare får man.
Svenskar – högljudda, gapiga, entusiastiska. Se där den nya sanningen.