Det kan inte bli vackrare...
Markus Larsson om Håkan Hellström
GÖTEBORG. Frys slutscenen i ”Det är så jag säger det”.
Den där en gråtande Hurricane Gilbert försvinner i ett konfettimoln.
Jag har aldrig sett en vackrare bild av Håkan Hellströms storhet.
Vad den bilden egentligen säger är svårt att förklara.
Kanske att den mest trasiga tragiken och största glädjen alltid slåss om din uppmärksamhet i en och samma Hellström-låt.
Kanske det...
Men jag har ju ingen aning vad som far igenom Gilberts huvud när han står på Way Out Wests största scen.
Går det att absorbera den förbehållslösa kärlek som publiken öser över honom på ett annat sätt?
Jag vet bara hur omöjligt det är att beskriva hur hårt en stor Hellström-konsert kan drabba mig.
Speciellt när hela Hellström-mytologin – spårvagnarna, kajerna, Gårda-kvarnar, Elin och Johnny och indieklubbarna – antingen finns eller gick under runt hörnet.
En dag är toppen nådd.
En dag kommer Hellströms kreativa låga att falna, eller byta skepnad och förvandlas till nåt annat.
En dag klarar han inte av att skapa lika omfattande känslokravaller längre. Men vi är inte där ännu.
Att Broder Daniel tog farväl och att Håkan Hellström fortsatte att brinna med oförminskad styrka – två talande saker som på nåt vis hör ihop – är mitt starkaste minne från Way Out West.
Trycket och stämningen blir sällan eller aldrig lika laddat framför scenerna som i, till exempel, Hultsfred. Vilket kan bero på att festivalen i rätt hög utsträckning tilltalar lite äldre hipsters – vi pratar 30 plus här, kids – som vill ha det bekvämt och trevligt.
Men så länge programmet håller den här klassen förtjänar Way Out West att bli en institution. Den är ju numer ensam i sitt slag.
Och allra sist kom en taggad Neil Young som bitvis mördade allt motstånd.
Och allra sämst var hiphopdivan Lil’ Kim.
Till och med den lokala dagstidningen GP fyrade tydligen av sitt lägsta betyg – en överkorsad fyr.
På en konsert i Göteborg.
Jag är lika förvånad som du.
Det säger verkligen allt.