Sorgligt få vill titta på bra tv
Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – VARJE LÖRDAG
Vi lever i en tv-guldålder.
Men tittarna väljer konsekvent bort det bästa och tittar istället på barnprogram som ”Idol”, ”Sing-along” och ”Så ska det låta”.
Förbryllande.
Fy fan för bilköer. Fy fan för att köra från Östermalm.
Dit går enkelt. Men att ta sig från Östermalm är som att ta sig från Kuba innan de sista planen gick 1959. Inga breda vägar leder från Östermalm.
Det är som i ”Wicker man” med Nicholas Cage, men jag förstår ändå inte varför de vill fånga oss proggare kvar där.
Du vet inte vad jag pratar om? Nä, och jag hinner inte berätta.
Men medan jag saxade mig neråt Sveavägen i går, efter besök hos frisören och läkaren och på väg till revisorn och därefter hit till Globen, hann jag tänka olämpligt mycket förutom det där vanliga, för att citera kommissarie Bäckström i Leif GW Perssons senaste deckare: ”Kör på henne, gör om hennes fitta till ett parkeringsgarage!” (ett citat GW tog från sanningen, för övrigt en ”olämpligt höguppsatt polischef sa just så en gång när vi färdades i en piketbuss tillsammans) och ”UR VÄGEN, DITT SKITIGA GUBBKRYP!”
Och jag har inte ens speciellt anlag för vägvansinne. Eller kanske.
Nå. Tv.
Jag tänker i bilen på det märkliga i svenska folkets konsekventa felval framför tv:n.
”Studio 60 on Sunset strip” har 135 000 tittare, ”Sopranos” sista säsong har kämpat sig upp till 305 000 tittare. Och ”Upp till kamp” blev ett alltmer dalande publikfiasko som toppade finalen med mediokra 435 000.
Jag är så trött på folk, tänker jag. Folk förbryllar mig, tänker jag. Tänker att ”visst, det här är SVT och ingen tittar på SVT längre, deras tablåer är roddiga, deras visningsansvar komplicerat, deras inköp är svårare, deras traileravdelning är obefintlig”, men ändå, tittarsiffrorna för ”Sopranos” och ”Studio 60” är lugubert låga.
Sämre – men bra – serier utklassar. ”C.S.I” på Kanal 5 ses av 585000. ”Grey’s anatomy” (klart bättre än ”C.S.I” numer) har 520 000. Och fantastiska – men inte konstnärligt vassare än ”Sopranos” – ”House” har 940 000.
”Sopranos” är en milstolpe inom tv-dramatiken. Den ändrade ett helt tankemönster och banade väg för oändligt mycket kvalitet. Och ”Studio 60” kan man ha invändingar mot: den är navelskådande, den är överproducerad, den är mainstreamradikal, den är 90-talistiskt obsolet, men herregud – jämfört med de flesta seriers ambitioner är den ett underverk.
Men det är värre ändå.
För samtidigt som alla dessa guldserier från USA har debil igenkänningshumor som ”Svensson, Svensson” 1, 8 miljoner tittare.
Och där stannar min tanke. Förlåt. För jag sitter i bilen och skriker på en vip-bilist – Fastighetskontorets minilastbil – som blockerar halva Sveavägen för att han är sugen på en caffelatte.
Svaret på frågan uteblir. Berätta du. Varför väljer folk konsekvent bort kvalitet – och inte Bergman-jobbiga grejer utan enkelt lysande mainstreamprylar – för det så larvigt lättsmälta?
Berätta! Jag måste parka nu.