Jag ältar på samtidigt som livet rullar vidare
De senaste åren har jag haft svårt att koncentrera mig på böcker och film.
Det har varit en stor sorg.
Men nu vet jag i alla fall varför.
Jag var på en introduktionskurs i mindfulness här i veckan.
Det kanske för tankarna till ett behagligt, ljust och spatiöst rum där man mediterar i grupp.
Så var det inte.
Det var nästan löjligt osexig inramning. Stark lysrörsbelysning, persienner som hänger på sniskan och bubblig plastmatta.
Vi kan säga så här: jag kommer inte att gå dit flera gånger.
Men! Jag blev i alla fall närapå totalgolvad av en aha-upplevelse.
Jag har liksom trott att det är något allvarligt fel på mig eftersom jag de senaste åren har haft så oerhört svårt att koncentrera mig på film, serier och böcker. När jag var barn och tonåring kunde jag förlora mig fullständigt i böcker. Mamma fick knappt kontakt med mig. Det händer aldrig längre. Jag kommer på mig själv allt oftare med att ha suttit och läst men inte tagit in innehållet. Jag liksom bara bläddrat, men jag har ingen aning vad jag läst.
Samma sak med podcasts, jag älskar att lyssna på podcasts, men alltför ofta upptäcker jag att det gått 20 minuter och jag inte hängt med, alls. Jag måste spola tillbaka och lyssna om. 20 minuter som är som uppslukade av ett svart hål!
Det här är så förbannat irriterande - och sorgligt.
Hur som helst. På den här osexiga mindfulness-sammankomsten så berättade kursledaren att vi lever i snitt 50 procent av vår tid frånvarande. Alltså att vi i tankarna antingen är i dåtiden eller i framtiden. Och det är då det uppstår situationer som till exempel när man pratat med någon men egentligen inte lyssnat på vad människan sagt.
Så.
Jag måste alltså lära mig att leva i nuet.
Och det lär man sig förmodligen på den där kursen - men vad fan. Ska jag hosta upp 7 000 spänn för att lära mig att förlora mig i böcker igen så kräver jag åtminstone lite dämpad belysning och några mjuka kuddar. Eventuellt Enya i bakgrunden.
Till att börja med så tänker jag i alla fall öva på egen hand genom att verkligen försöka vara uppmärksam på när tankarna flaxar i väg. Jag menar, det spelar ju ingen roll hur påkostad film James Cameron har gjort om jag sitter där i biosalongen och ältar något bråk jag och min kille hade tidigare under dagen.
Du kan väl göra ett test på dig själv nu, lyckades du traggla dig igenom den här korta krönikan utan att zooma ut?
... hallå?
Veckans plus
Amelia Adamo ska ta över ”Karlavagnen” i P4. Det programmet är speciellt för att man måste prata med så dämpad röst eftersom många lyssnare nyss tagit sömntabletten och ligger och dåsar. Känns fint på något vis att Amelia ska sitta där och viska framöver.
Det finns nog många orsaker att gilla Jerry Williams. Hans musik är säkert en. Men jag måste ändå säga att jag främst går i gång på hans söderslang. När de i veckan stod klart att han ska avslutningsgiga på Brooklyn Bowl i New York säger han ”Varför det blev just det haket vet jag inte, fast det blir ju ball att göra”.
Haket! Ball!
Jag har min egen mamma och så har jag min tv-mamma Sissela Kyle. Hon har ju ALLTID funnits i rutan, trygg och pålitlig. Jag är så glad att hon ska leda Guldbaggen och jag är så väldigt glad att det kommer mer av ”Fröken Frimans krig”.
Det här blir min sista sida i Nöjesbladet för den här gången. Nu flyttar jag redaktion och skriver för Wendela i stället. Tack, ni som har läst! Jag är väldigt glad att ni har gjort det.
Antikrundan år 2348: - Vad har du med dig? - Min strykbräda. - Nä, ser du hjulen? Det är en longboard. 40-åriga reklamare åkte runt på dem!
@skrivbent - om man bara ska följa en enda person på Twitter.
Varför har inte alla månader bara lika många dagar? - För då skulle vi ju inte ha några knogmellanrum! Bara en enda lång knoge. ASÄCKLIGT.
@andrevwalden - om man ska följa två personer på Twitter.
Jag ältar på samtidigt som livet rullar vidare