Moneybrother – nu bara ökar han
Turnéstarten är ett avstamp för en ny karriär
Moneybrother hade turnépremiär tidigare i veckan.
Jag väntade mig en vanlig konsert i mitten av april.
Men fick se nåt helt annat.
En gammal version av artisten gick upp på scenen.
Och 90 minuter senare gick en annan av.
Mona Sahlins livvakt trampar på min häl.
Hon står en bit ifrån mig till vänster. Jag missade henne först. Det är så förbannat trångt i lokalen att publikens näsor mular fast sig i varandras nackar.
Jag undrar varför hon står bland oss andra på den lilla rockklubben Kägelbanan i Stockholm. Antagligen för att Anders ”Moneybrother” Wendin påminner henne om Bruce Springsteen.
Just jämförelsen med Springsteen sitter som en fotboja på Moneybrothers karriär. Det är ofta en slentrianbeskrivning av artister som använder saxofoner och pianon. Och i Moneybrothers fall har liknelserna med The New Jersey Devil sällan uttalats eller skrivits med kärlek, i alla fall inte i storstadspressen. De har snarare låst fast honom i ett missvisande och förlegat gubbrockfack.
Men i kväll verkar Moneybrother vara beredd att slå sönder och bryta sig loss ur gamla föreställningar och missuppfattningar. Med hjälp av ett nytt band och album går han upp på scenen för att återerövra sin ursprungliga soul.
En kamp som sakta växer fram. Den börjar en bit in i setet när han gör en helt formidabel version av balladen ”6 am” från senaste albumet ”Real control”.
Det är ett exempel som får mig att undra om inte plattan, som överlag fått rätt bra men likafullt ljummen kritik, i framtiden kommer räknas som hans allra viktigaste och bästa. Ett annat är när en akustisk ”It’s been hurting all the way with you, Joanna” vävs ihop med det kanske starkaste spåret från ”Real control” – deep soul-balladen ”Showdown”.
Publikens respons får sidorna i mitt anteckningsblock att fladdra. Och Wendin ser lättad ut. Han dricker mer vatten. Det ser bokstavligt talat ut som om han skakar av sig sina premiärnerver. När han går fram till mikrofonen igen är all nervös rost borta.
Pianot i det långa liveintrot till Moneybrothers cover på Kirsty MacCalls makalösa poplåt ”They don’t know”, som i Wendins svenska översättning heter ”Dom vet ingenting om oss”, börjar hamra. Han låtsas slå igång låten om och om igen och bygger upp en stämning som är direkt brandfarlig.
Och nånstans där slutar jag att anteckna. Det går inte att slita blicken från scenen.
Men jag känner igen känslan när en spelning accelererar från rutinerad till fantastisk. När allt stämmer kan det ske inom loppet av en minut. Och... nu händer det.
Härifrån och fram till konsertens sista extranummer kommer Moneybrother att vara en av Sveriges största känslodirigenter. Tack vare en svåröverträffad kunskap om klassisk rockdramatik och showmanship vet han exakt när och hur han ska växla mellan andhämtning och attack.
På papperet är kanske ”Real control” bara den fjärde skivan av en sen länge etablerad artist. Men det är också ljudet av en artist som både utvecklas och börjar hitta tillbaka till sig själv.
För att förnya sig har han bland annat tvingats sparka två av sina mest profilerade bandmedlemmar, basisten Patrick Andersson och saxofonisten Gustav Bendt. Eftersom Moneybrothers band alltid haft en Clash- och Thin Lizzy-liknande ”Last gang in town”-känsla måste avskedet ha svidit ordentligt. Och resultatet av den oron, sorgen, ilskan och rastlösheten står nu uppe på scenen, mitt framför publikens uppsträckta händer.
Men även om bandet ser annorlunda ut är grunden densamma. Det handlar om vita män som drömmer om att vara svarta. Som vill spela soulmusik som har ett rakblad i skoskaftet.
Under resten av konserten rusar Moneybrother hela tiden fram till scenkanten och skakar på huvudet och skrattar och slår sig för bröstet. Ingen hör som vanligt vad han säger. Det ser ut som att han muckar gräl och peppar sig själv och hyllar sina fans på en och samma gång.
Och allt, precis allt, kulminerar i bandpresentationen i ”Reconsider me”. En viss scenfantom och trombonist som var en outbytbar del av Moneybrothers tidiga karriär har gjort comeback. Och när Moneybrother äntligen skriker Viktor Brobackes namn får publiken tuppjuck.
Moneybrother lyckas återigen att regissera en show som ger dig en oemotståndlig känsla av att få stå på samma scen som stans tuffaste streetkatter. Men turnépremiären i tisdags var också nåt annat.
I det 90 minuter långa setet kändes det som att Anders Wendin tog farväl av sin förra karriär, den som han själv kallar för ”the golden years” och som nådde sitt absoluta klimax med det klassiska albumet och turnén ”To die alone”.
Nu börjar en ny. Nu fortsätter han framåt.