”Jag har aldrig haft vänner”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2009-12-25
Per Oscarsson har gått sin egen väg – ända till Paris: Sen ringde jag teatern och bad att få komma tillbaka
bjärka LÅNGÖNA. Först kom Kalle Anka. Sedan Karl-Bertil Jonsson. Från och med 1994 är även Per Oscarsson, 82, en jultradition i svensk tv, genom tv-filmen ”Kan du vissla Johanna?”.
Nöjesbladet träffade den legendariske skådespelaren för ett samtal om allt från livet och döden, succéer och fiason och memoarerna som aldrig blir färdiga.
Säg Per Oscarsson till lite äldre människor och de minns någon av de över hundra film och tv-roller han har gjort.
Senast biosuccéen ”Luftslottet som sprängdes”. Han är med på ett litet hörn i Millennium-serien, som Lisbeth Salanders godhjärtade ursprungliga förvaltare.
Och så minns alla förstås annandag jul 1966. I tv-programmet ”Hylands hörna” chockade han Lennart Hyland genom att börja klä av sig och samtidigt hålla en föreläsning i sexualkunskap. Han behöll kalsongerna på, men det blev folkstorm ändå.
Säg Per Oscarsson till yngre människor och de tänker i stället på tv-filmen ”Kan du vissla Johanna?”, julaftonstradition i SVT sedan mitten av 1990-talet. Han spelar Nils, en gubbe på pensionärshemmet, som blir reservmorfar åt ett par unga grabbar.
– Ja, den filmen är fin. Jag har inte hört någon som inte tycker om den, säger han när vi träffas några dagar före jul.
Han bor på en gård mitt på västgötaslätten, mellan Skara och Falköping. Just här har han bott i över tio år. I trakten har han varit rotad ännu längre. Fyra av hans sex vuxna barn bor i närheten.
”Har inte något att säga”
Först vill han inte ställa upp på någon intervju. Skyller på allt från att han ”inte har tid” till att han ”inte har något att säga”.
Fast när vi väl slagit oss ned i köket hemma hos en av döttrarna (”det är så stökigt hemma”), finns det hur mycket som helst att prata om.
Han är ju faktiskt livs levande svensk film- och tv-historia. Har jobbat med alla. Nästan?…
– Inte Ingmar Bergman! säger han.
Varför inte?
– Därför att jag sa nej vid ett tillfälle. Han blev sur (Per skrattar).
Han har alltid gått sina egna vägar, Per Oscarsson.
Han säger att han aldrig haft några direkta kompisar inom branschen.
– Jag har aldrig egentligen haft några vänner över huvud taget. Jag har nog gått för mig själv. Det är kvinnor som jag har trivts med. Och så barnen, naturligtvis. Fast jag höll på så mycket med film och teater, att försöka komma in i någon annans skepnad, så jag tog ju inte hand om dem heller. Någon bra pappa, det har jag absolut inte varit. Men jag är väldigt glad att ha barnen.
Allt från bra till skräp
Han är självkritisk på fler områden. Inte minst sina egna val av skådespelarjobb.
– Jag har ju gjort väldigt många filmer, cirka 125 stycken. Men det är kanske bara sex, sju stycken som varit någonting att ha. Det tycker jag.
Dit hör ”Kan du vissla Johanna?”. Dit hör inte ”Sverige åt svenskarna” (1980), ett historiskt spektakel som han skrev, regisserade och spelade fyra huvudroller i. Budgeten spräcktes många gånger om och filmen totalfloppade.
– Det där med 1400-talet, det var egentligen bara skräp. Jag borde inte ha gjort den.
Särskilt karriärsmart har han aldrig varit. Ett tag hoppade han av skådespeleriet och var bonde i fyra år.
– Och så höll jag på och försökte förändra världen, jag tyckte det var mycket som behövde göras. Det blev inte så mycket av det?…
Redan i slutet av 1950-talet tröttnade han faktiskt på alltihop en gång och bara drog. Han hade spelat ”Hamlet” och tyckte det kommande projektet verkade kass. Så han tog ut sina besparingar (1?200 kronor) och började omväxlande gå och lifta till Paris.
Där fanns också religiösa grubblerier inblandade och på en skogsväg i Tyskland var han redo att möta Gud.
– Jag stod stilla i tjugo minuter. Det var väldigt allvarligt, jag trodde jag skulle upp i himlen, upp till det där ljuset. Men det gick aldrig. Så jag fortsatte gå i nio, tio dygn till. Sedan – trött och frusen – ringde jag till Göteborgs Stadsteater och frågade om jag fick komma tillbaka.
”Har skrivit 500 meter”
”Hylands hörna”-programmet tycker han inte är något att prata om längre.
– Det har väl folk glömt. Tänker de på Per Oscarsson i dag, så är det väl att han ska dö snart.
Han har jobbat med sina memoarer i åratal. Skriver själv. Absolut ingen spökskrivare.
– Jag har skrivit 500 meter, höll jag på att säga?… 500 ark. Men nöjd, nä, nä, nä. Men att bli färdig med detta, det är det viktigaste för mig de år jag har kvar.