Jag blev golvad - och ni fattar inget
Jag känner att en ursäkt är på sin plats.
Så förlåt, alla Beliebers.
Jag har inte fattat förrän nu.
Jaha, så har jag gått och blivit förälskad i en bok.
I och med det här har jag fått full förståelse och respekt för alla rabiata, halvt bindgalna Beliebers och Directioners där ute.
Jag är beredd att försvara den här boken med näbbar och klor. Det svartnar för ögonen på mig när jag ser att det skrivits illa om den.
Och då bör det kanske tilläggas att boken kom ut 2006 och de åsikter som finns om den företrädesvis skrevs då, för snart ÅTTA år sedan. Ändå blir jag topp tunnor rasande när jag läser på nätet att det finns folk som inte FATTAT storheten med den här boken.
Jag ska berätta vilken bok det är, men först ska jag berätta hur jag ramlade över den.
2013 var året då jag grottade ner mig fullständigt i självhjälpsböcker. Jag har läst och läst, men det tog väl ungefär tio månader för mig att fatta att jag måste GÖRA något också. Det hjälper inte att läsa om andningstekniker och hur man bryter negativa tankemönster och tänka ”det där låter ju vettigt”, men sedan skita blanka fan i att omsätta övningarna i praktiken. Nu när jag har testat andningsteknikerna har jag till och med lyckats känna effekt på mitt mående! Jippi!
Under året har jag hur som helst i omgångar gått på loppisar och länsat bokhyllorna på alla böcker med titlar som innehåller ”lycka”, ”glädje”, ”förändra”, ”slipp oro” och ”självkänsla”.
Ibland har det av misstag slunkit med skönlitterära böcker. De har jag struntat i och låtit stå och damma i bokhyllan.
Så under julhelgen när det var dags att bege sig till släkten kastade jag på måfå ner felköpet ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” av Elizabeth Gilbert i väskan.
Jag förväntade mig såsigt kärlekstrams.
Jag fick en läsupplevelse som golvade mig totalt. Bitvis glömde jag av att andas, och nu överdriver jag inte.
Det är inte bara den självupplevda storyn om Elizabeth som går igenom en skilsmässa och sedan ger sig ut i världen för att, väldigt förenklat sagt, ”finna sig själv” - Elizabeth Gilberts språk blev också en språklig aha-upplevelse: ”så här kan man också skriva en bok”.
Några dagar senare gör jag det fatala misstaget att googla boken. Jag stöter på människor som fullkomligen PISSAR på den. Vrålmuppar som skriver att den är ”seg, tråkig och utdragen”.
Internet verkar plötsligt krylla av idioter som dels inte fattar någonting och dels inte verkar kunna skilja boken från den pinsamt usla filmatiseringen med Julia Roberts i huvudrollen.
Det känns orimligt. Hur kan en bok som kastat in mitt stackars liv i en torktumlare och skickat ut mig alldeles omtumlad och lycklig vara outhärdligt nonsens för någon annan?
Där och då förstår jag exakt hur det känns.
Hur det är att vara en Belieber.