Tjejerna är ute, killarna är vidare – det är helt i sin ordning
Två tjejer är ute, tre killar är vidare.
Och vet du?
Den här gången är det helt i sin ordning.
Åh, dessa spasmer.
Närhelst ämnet är idrott och könsfördelningen skevar så rycker det i mina skrivarfingrar. De vill hamra fast att något gått snett, att akuta krafttag är nödvändiga. Hur kommer det sig att vi är världsledande i längdskidor på damsidan men att våra herrar är halvdana, exempelvis? Måste resurser flyttas över, eller är träningskulturen en annan?
Eller varför uppmärksammar inga herrspelare i fotboll att damerna med enad röst kräver att få kollektivavtal? Killarna förde ju samma kamp för ett decennium sedan, de måste väl fatta att deras stöd skulle hjälpa tjejerna framåt?
De var sämst, de andra var bättre
Det går att fylla en hel papperstidning med kliframkallande exempel. Men till dem hör inte att boxaren Klara Svensson blev jumbo och utslagen först i Mästarnas mästare. Heller inte att skotercrossföraren Elina Öhman kom sist och förlorade sin nattduell.
De är ute för att de var sämst. Reglerna var rättvisa men övriga tre var bättre.
I slutet av avsnitt tre skålar Jörgen, Johan och Nils (han som programmet försöker trycka dit genom att stava namnet fel, Pool i stället för Poel, en urgammal härskarteknik). Som kontrast visas de förnedrande midsommarlekar i vilka Elina ska möta Pernilla Wiberg i det fasansfulla kvalet.
– Må bästa kvinna vinna! säger hon.
Helt jämnt i finalister
Mästarnas mästare är häpnadsväckande bra på att skapa rättvisa förutsättningar för de båda könen. Ett tag, kanske runt säsong sju, förklarade Micke Leijnegard noga hur de vägt och mätt, men nu sker det sömlöst. Öhman simmar två meter kortare, hennes släde väger 95 kilo mot herrarnas 133, men när startpistolen ljuder är det glömt. Det enda vi tittare tänker på är vem som blir först och vem som sackar efter.
Resultatet syns i enskilda grenar. Men tydligast märks det i utzoomat läge. Av programmets 13 individuella säsonger har ingen slutat med en enkönad prispall. Det råder övervikt på herrsegrare, 10–3, men i finalister räknat är det desto jämnare. 3–3 i fjol, 3–4 i förfjol och för tre år sedan.
Vi hemma i sofforna tar det för givet, men upplägget är makalöst.
Sveriges främsta idrottare samlas och gör upp i fysisk aktivitet. Det som avgör är kvickhet, råstyrka, seghet, precision och logik, inte vad som göms i byxorna.
Eller jo, brallinnehåll är helt centralt förresten.
För däri finns lår- och rumpmuskler.
