”De ser mig som Solsidan-Fredde”

Andreas Hansson

Johan Rheborg om sista säsongen och att förknippas med sina roller

Det späckade schemat har haft sitt pris.

Nu satsar Johan ­Rheborg på privatlivet.

– Jag tar upp sociala kontakter som jag tappat helt, säger han.

Johan Rheborg sitter i ett elegant konferensrum på Strandvägen i centrala Stockholm.

Den folkkäre humor­giganten passar på att skicka ett sms när vi börjar intervjun.

– Förlåt, nu är det borta, säger han och lägger bort telefonen.

På söndag inleds den ­sista säsongen av ”Sol­sidan” och TV4 har bjudit in till ­intervjudag.

Hur känns det att ha gjort sista säsongen?

– Man ska aldrig säga aldrig, men tanken är ju att detta blir slutet. Förr var jag alltid förtvivlad när ett projekt var slut, man blir ju så oerhört tajta. Men jag har tvättat bort det där och blivit osentimental. Jag är väldigt tacksam över att ha ­varit med om ”Solsidan” men att krampaktigt hålla fast i det är inte riktigt min grej.

Hur var inspelningen?

– Man har inte mycket privatliv under tiden man filmar. Man skjutsas runt i bilar till olika platser, kläs på och kastas ut framför ­kameran, det är väldigt högt tempo när vi filmar. Det framstår som glassigt men det är ett jobb. Långa dagar, högt tempo och mycket text.

Vad har Solsidan betytt för dig?

– Jag försöker hålla samma riktning så som jag alltid gjort. Många ser mig som Fredde, det blir en ­begränsning att jag måste jobba mot den bilden professionellt som skådespelare. Jag är mer problem­orienterad, men i det stora hela är det ju inget problem.

Är du en ängslig person?

– Från början var jag ganska ängslig men jag har ju hållit på så länge. Jag är ­inte ängslig längre.

Du har spelat många roller som folk sedan identifierat dig med, som Percy Nile­gård, Solsidan-Fredrik, Morran ...

– Ingen tror nog att jag är som Morran men så har det ju varit, när jag gjorde mycket ”Parlamentet” trodde folk att jag var sån. Aggressiv. Och att Percy var en ­sida av mig själv. Men jag tänker att det är ett gott betyg, att det är karaktärer som fungerar. Då har jag lyckats övertyga, så tänker jag.

I torsdags kväll tvingades han ställa in ”Ladykillers” på Oscarsteatern. Där ­spelar han mot stjärnor som Suzanne Reuter och Leif Andrée.

”Förkylning från helvetet. Rösten är borta. Vidrigt tråkigt”, twittrade Johan Rheborg själv samma kväll.

Vi ses dagen innan, då märks inte ett spår av sjukdomen. Han är mest glad över att ha tid för vänner och familj igen.

– Jag är ganska ledig om dagarna. Jag har lite möten, äter lunch och försöker ta upp mina sociala kontakter som jag tappat helt för att jag jobbat så mycket. Jag är en sån som ringer och vill äta lunch med folk hela ­tiden. Vänner som ”ah du vill ses, du har tid? Ja för fan, det skulle vara jätteroligt att ­höra hur du mår”.

Hur känns det, att ha den tiden igen?

– Det är skönt men jag blir snart rastlös, jag gillar att jobba. Men jag spelar två före­ställningar så jag är ­inte sysslolös direkt.

Det låter som att det är svårt för dina nära att få tid med dig?

– Problemet med att vara skådespelare på teater är att man alltid arbetar när andra är ­lediga, det är tyvärr bak­sidan. Men det är ett val, att spela är väldigt roligt så jag beklagar mig inte.