Ett makalöst monster

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Markus Larsson: Kanske tidernas bästa popsommar

Och där gick gong-gongen.

Monstersommaren är över och nu vet vi hur stort odjuret var.

Längd: från sista helgen i maj och fram till i dag.

Vikt: 133 konsertrecensioner.

Jag kan ha missat något, men 133 stycken konserter...

En gång till: 133! Så många spelningar har jag och mina kollegor plussat i knappt två och en halv månad.

Jag minns inte längre vad det förra låg på, men det är givetvis ett nytt rekord.

Titta på plusligan här nedan, lägg till alla krönikor och artiklar och intervjuer om musik som publicerats under samma period, tänk på att vi långtifrån har hunnit bevaka allt som hände mellan Bologna och Kiruna och... ni får kanske ett litet grepp om hur stor och omfattande årets popsommar var.

Det började med att Kiss dundrande in på Stadion i Stockholm med eld och blod och drakkäftade skor.

Och slutade med att Håkan Hellström skapade ännu ett fantastiskt kärleksupplopp på Way Out West i lördags.

Däremellan exploderade den svenska livemarknaden.

Det arrangerades turnéer och festivaler bakom varenda buske och berså. Och alla som ville se var den långa kön av världsstjärnor slutade fick ställa sig vid landsgränsen och använda ett kraftfullt teleskop.

Det är också glädjande att den största popsommaren jag sett också blev en av de bästa.

Kanske den allra bästa som jag upplevt sen jag började jobba som rockkritiker 1998. Mina kollegor verkar ha varit lika entusiastiska. Och betygsnittet blev därefter – högt.

Men det är inte så konstigt.

Livemusik är numer popmarknadens centrum. Det är där som makten sitter och pengarna finns.

För att publiken ska fortsätta att köpa dyra konsertbiljetter måste artisterna ha ett grundmurat och gott liverykte.

De måste definitivt anstränga sig mer nu än när skivförsäljningen räckte för att betala hyran.

Och den nödvändiga attitydförändringen börjar märkas. Artisterna spelar inte bara oftare nu. De visar överlag upp en större, bättre och mer spännande klass också.

Vad som var bäst? Ni borde känna mig vid det här laget.

Jag kommer aldrig att hämta mig från Bruce Springsteens andra kväll på Ullevi, förstås.

Little Steven sa att det var den bästa konserten E Street Band gjort på över 20 år. Och Bruce himself var så tagen och vimmelkantig efteråt att han gick vilse bakom scenen och fick ledas fram till rätt limousine.

Men även Robyns hypnotiska uppvisning på Hultsfred, Lykke Lis genombrott och Neil Youngs ”Cortez the killer” på Way Out West fick hjärtat att brinna.

Annars tillhörde sommaren Håkan Hellström. Ingen annan artist påminde mig lika ofta om att popmusik faktiskt kan vara det vackraste och viktigaste som finns.

Till slut gick det inte att recensera honom längre.

Han var för bra.