Svensk ålders-fascism inget för Rolling Stone
Sitter här i sensommarkvalmet och känner mig förlegad.
Sen läser jag att Rolling Stone magazine ska förnyas.
Den nya redaktören är "blott" 37 år gammal...
Vet inte om jag känner mig så mycket mindre förlegad för det.
Jag tycker fortfarande bastardpop - det hetaste just nu, tror jag - är in i helvete skittråkigt och det kommer jag att tycka oberoende av vad den gode Jann Wenner tar sig för med sitt tidningsimperium där borta i San Francisco.
Men det är ju ändå underhållande och uppiggande att läsa något så, ur svenskt perspektiv, absurt.
En 37-årig redaktör som ska representera det unga, nya och hippa.
Morsning korsning.
Här hade samme man - en viss Ed Needham från London, tidigare verksam i den synnerligen lukrativa lads-tidningsbranschen - oavsett meriter setts som representant för raka motsatsen:
Det gamla, omoderna och tråkiga.
I den svenska media- och underhållningsbranschen har vi ju insett att en människa står på sin yrkesmässiga - eller artistiska - topp vid fjorton.
Sen möglar man snabbt ihop.
Ah, är vi lite bittra i dag? Ja, kanske.
Kan man inte få vara det när en sån som Grynet tillåts leda program i radio?
Det allra lustigaste är ju att vi alltid suttit här i det Rättrådiga Riket och på vårt självgoda, uppblåsta Margareta Winberg-sätt anklagat amerikanerna för att vara så åldersfixerade.
Tro mig, de flesta amerikaner skulle känna sig lika främmande inför den svenska åldersfascismen som inför den talibanska jämställdhetspolitiken.
Ni ser ju själva:
De har fått för sig att gedigna kunskaper, erfarenheter och moget omdöme kan vara egenskaper att bygga redaktörskap på.
Sickna typer.
För övrigt delar jag verkligen uppfattningen att gamla Rolling Stone behöver förnyas.
Som det stod i DN i går: De missade Nirvanas genombrott men hyllade Hootie & The Blowfish.
Så förlegad är inte ens jag.
En som är betydligt äldre än både Bjurman och Ed Needham och ändå inte behöver känna sig ett dugg förlegad är Ulf Lundell.
Ser honom i Östersund igen och han triumferar där också, i den sena natten. Bland annat med en oväntad, och suveränt arrangerad, version av "Laglös" - ett av de bortglömda, verkligt subversiva spåren på "Kär & galen".
Starkast intryck gör dock färska singeln "S:t Monica".
Kanske är det därför jag morgonen efter vaknar med Springsteens "Crush on you" på hjärnan.
Nu vänder jag mig direkt till dig, Torsten Näslund: Du får inte missa nya Solomon Burke-skivan.
Men "Warum all the black stuff" får vi fortsätta vänta på. Likaså "Hav utan hamnar". Och "Mitt i nattens djungel ställd".
Kan ingen i det fina bandet, till exempel utmärkte kapellmästaren David Nyström, ta det där med maestro?
Apropå ingenting hör
jag
Johnny Cashs
version av "I won't back down" på en fest i Östersund och fy fan vad bra den där.