Klockan har slagit hårdrock
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Klockan har fel. Sekundvisaren tickar inte framåt. När hårdrocken rör sig står tiden stilla. Det börjar med hårdrock.
Alla som gillar popmusik så mycket att föräldrarna blir gråhåriga i förtid, har i unga år stått framför en spegel, beväpnade med ett monstertryck på t-shirten, en luftgitarr och en elektriskt laddad hockeyfrilla. Redo att slå Monsters of Rock-festivaler i Tyskland med häpnad.
Är du dessutom född på 70-talet, av manligt kön och uppvuxen i en landsort med tv-programmet ”Bagen” som enda livlina ut mot världen, är risken 114 procent.
Jag är själv inget undantag. Jag döptes inte i tuff amerikansk soul och konfirmerades aldrig genom att skivsamlingen invaderades av arroganta rockslynglar från Glasgow.
Nej, i början av 80-talet tänkte jag jobba som Dee Snider eller som en Steve Harris i zebrarandiga spandexbrallor när jag blev stor. Jag tillverkade gitarrer av papp, mimade till Twisted Sister under roliga timmen i skolan och ville tatuera Iron Maidens logotype över hela ryggen. Ungefär samtidigt såg jag ”Jedins återkomst” på bio. Darth Vader är själva definitionen av metall.
Vad hände sen? Det enklaste svaret är att jag växte upp. Blod, frost och djävulen blev med tiden inte lika lockande som Stone Roses.
Men när jag bläddrar igenom festivalbilagan framför er märker jag att utvecklingen antingen stannat eller gått i en cirkel. Klockan är fortfarande, typ, 1983.
Iron Maiden säljer ut Ullevi på mindre än 666 sekunder och SVT har bestämt sig för att sända monsterkonserten live. Det är anmärkningsvärt. Jag kan inte minnas att den licensfinansierade public service-kanalen har visat någon konsert med U2 eller Bruce Springsteen eller Rolling Stones på bästa sändningstid. I alla fall inte live.
Festivalen Sweden Rock, vars huvudsakliga affärsidé går ut på att vara väldigt 1983, lockar i år över 21Ì´1;000 personer. Många vill tydligen veta om Mötley Crüe är lika spektakulära på scen som i boken ”The Dirt”. Och det är nog bara en tids- och utrymmesfråga innan Sweden Rock blir större än Hultsfredsfestivalen.
Hårdrocken verkar också bli en räddande lieman för just Hultsfred. (Det skulle egentligen ha stått ”räddande ängel” här, men änglar har ingenting med hårdrock att göra, de är för dåliga på trumsolon.) Tack vare namn som Slayer, Marilyn Manson, Slipknot, System Of A Down och Nine Inch Nails säljer biljetterna i en snabbare takt än på många år.
Samtidigt har Darth Vader återuppstått på bio. Man kan alltid lita på dödsrockaren Old Wheezy...
Festivalsommaren 2005 bär ett uppochnervänt kors. Hårdrocken är återigen lika populär och folklig som Lasse Berghagen. Och ingen är gladare för det än festival- och konsertarrangörerna.
Eller som nationalskalden Ulf Lundell skulle ha sammanfattat saken:
”Ta på dig ditt vackraste nitbälte i kväll, älskling, så ses vi nedanför Hawaiiscenen på Hultsfred.”