Jag är inte desperat

Jan-Olov Andersson

Sin första intervju gjorde Izabella Scorupco, 30, med Puls Jan-Olov Andersson.

Det var tolv år sedan.

Nu möts de igen. För att prata om nakenscenerna, nya Hollywood-

filmen ”Vertical limit”, fiaskot ”Dykaren” - och om hon träffar några karlar.

Mitt under inspelningen

av James Bond-filmen ”GoldenEye” i London hade Izabella Scorupco några dagar ledigt och for till Stockholm.

Vi åt lunch på KB och pratade om hur det var att spela Bond-brud och det var då hon sa att intervjun som jag gjorde med henne på ett fik i Kungsträdgården inför premiären av filmen ”Ingen kan älska som vi” var hennes första någonsin.

- Jag minns att jag blev förvånad att du faktiskt skrev vad jag hade sagt, folk hade varnat mig för att det inte var så med journalister, sa hon.

Ett uttalande som korrumperar, sedan dess har jag alltid haft ett gott öga till henne.

När hon med jämna mellanrum slänger in ett ”Du, Jan-Olov” i meningarna, känns det mer ärligt än det gjorde när Carl Bildt under sin storhetstid var du och namn med alla reportrar.

Vad jag minns från det där mötet i Kungsan är att hon visade en stor ödmjukhet, som kanske också var en slags osäkerhet för om hon verkligen dög, inför premiären på filmen. För hon var ju ”bara” en fotomodell som fått chansen som skådis.

Hon sa, halvt på allvar, halvt på skämt:

- Skriv att jag hade femma i matte, så folk inte tror att man är helt IQ-befriad bara för att man är modell.

Nu möts vi

i en svit på Strand Hotell. I sovrummet leker 3-åriga dottern Julia med barnflickan Jenny. Det är precis som när utländska filmstjärnor kommer hit, fast med skillnaden att de inte brukar ha barn med sig som har full tillåtelse att avbryta intervjun för att be mamma assistera på toaletten när det är dags att bajsa.

Lite grann känns det som om Izabella fortfarande är rädd för att inte duga.

- Jag har haft ett enormt flyt. Jag höll på att missa chansen i Hollywood, säger hon.

Efter ”GoldenEye” trodde alla att det omedelbart skulle bli Hollywood nästa för Izabella. Filmens andra kvinnliga stjärna, Famke Janssen, har sedan dess gjort 17 filmer.

För Izabella är ”Vertical limit” faktiskt den första Hollywood-filmen sedan ”GoldenEye”.

Folk tycker du uppträdde konstigt efter James Bond-filmen. Att du inte smidde medan järnet var varmt, du måste ha fått massor av erbjudanden?

- Sanningen är att jag...det blev kortslutning, jag funkade inte då. Jag vill verkligen inte att folk ska tro att jag satt där och valde och vrakade och tyckte att jag var så fin och att jag inte ville göra det ena eller det andra. Det var snarare tvärtom, att jag var så fruktansvärt rädd för att misslyckas. Både professionellt och privat.

- Jag visste inte vilka risker jag skulle ta, så då valde jag att inte jobba. Och mitt privatliv gick inte ihop med allting.

Hade du och Mariusz (Czerkawski, ishockeyspelare i NHL-laget New York Islanders och pappa till Julia) börjat skilja er då?

- Det vill jag inte gå in på”

(Fast under vår lunch på KB avslöjade hon att förhållandet spruckit, bland annat för att det blivit en kulturkrock mellan dem. Han ville att hon skulle vara som de andra spelarfruarna som bara tog hand om sina män. Och han hade svårt att förstå hur hon kunde spela kär i en annan man på bio.)

Men visst fick du intressanta erbjudanden. Det ryktades att ”GoldenEye”-regissören Martin Campbell ville ha dig i rollen mot Antonio Banderas i ”Zorro - den maskerade hämnaren”, den roll som gjorde Catherine Zeta-Jones till stjärna? Och att du var erbjuden rollen som gav Kim Basinger en Oscar i ”L.A. konfidentiellt”?

- Jag vill inte prata om roller jag inte har gjort. Om jag har tackat nej, framstår jag bara som en tönt, en loser. Men jag har aldrig tackat nej för att jag har känt att ”det här är inte tillräckligt bra”, utan snarare för att det har känts för stort för mig.

Nu är det Martin Campbell som regisserat dig igen. Man kan nästan tro att han är kär i dig..?

- Jag tror det vore ett väldigt risktagande på hans nivå att bara använda sig av en tjej han är kär i.

Hur fick du rollen i ”Vertical limit”?

- Martin Campbell ringde och sa att här är en roll du skulle fungera bra i. Om du är intresserad, kan du komma på audition. Folk ska inte tro att jag fick allt på en silverbricka, jag fick betala biljetten till London själv.

- Jag tror Campbell gillar min attityd. Han tycker om det här lite tråkiga svenska jag har och samtidigt mitt temperament. Han känner sig nog lugn och trygg i det, att jag inte är som amerikanska skådisar som kan döda för en roll.

Filmen är en actionhistoria om en riskfylld räddningsexpedition. Några bergsbestigare har fallit ned i en isspricka på 8 000 meters höjd på K2, världens näst högsta berg.

Izabella spelar en av dem i räddningsexpeditionen, fransk-kanadensiskan Monique Aubertine.

Filmen är inspelad på Nya Zeeland. Bergsregionerna kring Mount Cook och Queenstown påminner om Himalaya.

- Vi höll på i åtta månader. Jag var med hela tiden, hyrde ett hus i Queenstown åt mig, Julia och barnflickan.

Det är många dramatiska scener i filmen. Livsfarliga helikopterfärder, du hänger utför stup på flera tusen meters höjd...spelade ni in alltihop uppe på de riktiga bergen?

- Nej, det är mycket specialeffekter. När jag hänger utför stupet, det är ju gjort i studio. Men vi hänger verkligen trettio meter ovanför marken. Det gjorde vi i två veckor - samtidigt som jag hade mitt livs värsta influensa.

- Men många scener är verkligen filmade högt upp i bergen, på 4 000-5 000 meters höjd. Det läskigaste, det var att flyga upp till berget i militärhelikoptrarna. Jag kan inte påstå att jag njöt precis. Men alla var lite bleka. Scott Glenn brukade ha små ritualer för sig. Och uppe på berget var vi som inringade på ett litet område. Ett trettiotal personer, en toalett och filmutrustningen, från nio på morgonen tills det började bli mörkt på eftermiddagen.

- Det var så kallt. De scener där vi ser rödkindade ut, är vi verkligen frusna.

- Vid ett tillfälle blev vi evakuerade. Det var nog enda gången jag kände att nu” ja, man blir ju extra rädd nu när man har Julia. Det var en tyfon som var på väg. Proffskillarna som körde oss och som annars mest stod och garvade och skämtade blev plötsligt mycket allvarliga, vädret slog om helt på bara tjugo minuter. Då var vi som högst upp, 5 000 meter.

Hemma för Izabella

är fortfarande tvårumslägenheten i Stockholm.

Men efter inspelningen av ”Vertical limit” bodde hon i Hollywood några månader. För att känna på hur det är, för att komma närmare branschens centrum och de två agenter som jobbar för att skaffa henne roller.

Agenturen får tio procent av ditt gage. De måste ha blivit förtvivlade när du valde en svensk film som ”Dykaren” i stället för stora amerikanska projekt, eller hur?

- Nja, det kan också vara så att man blir som mer intressant, att de kanske tänker att hon är så bra skådis så hon kan göra så.

Men många undrar ju varför du gjorde ”Dykaren”?

- Anledningen var att få jobba med regissören Erik Gustavson, jag tyckte jättemycket om hans film ”Telegrafisten”, och Stefan Sauk. Stefan och jag träffades i flera år och pratade om det här.

Och så blev det dunderfiasko..?

- Det blev inte så mycket kvar av Stefans manus, fast filmen ju var hans bebis från början. Det var ett kaos, det blev virrigt” manuset vi filmade var inte så starkt, kanske, det hängde inte riktigt ihop.

Nu hör man mest folk prata om filmen för att du är naken i några scener..?

- Erik sa: ”Så här är det, så här jobbar jag. Jag älskar vackra kroppar och naket.” Och han fick oss att känna det. När vi gjorde det, kändes det absolut naturligt. När man sedan ser det är det något helt annat. Jag är glad jag slapp se filmen på bio, det är jätteläskigt att se sig själv naken där.

Izabella säger att hon aldrig vill klä av sig i en Hollywood-film.

- Man ser på det på ett helt annat sätt där. Det är lätt att bli stämplad, gör man det i en film, är det svårt att säga nej nästa gång. Fast allt har ju med sammanhanget att göra, förstås. Om det är Bertolucci och en tung film och det är en del av storyn, så...

- Nakenhet är så pass naturligt i Sverige, medan i USA är det ju hopplöst att ens amma sitt barn. När jag besökte New York-varuhuset Bloomingdales och Julia blev hungrig höll jag på att bli tokig innan jag hittade någon plats där jag fick amma henne.

När amerikanska tidningar skriver om unga snygga skådespelerskor, är det ofta illustrerat med sexiga bilder. Hur känner du inför det?

- Jag tycker om det. Det är väl inget fel med att få se lite snyggare ut på bild, det är så fånigt svenskt det här, att inte få ta lite sexiga bilder. Kolla ”Dykaren”, jag har svart under ögonen hela tiden, bara för att man är rädd för att jag ska se bra ut. Det är så löjligt.

Men i USA tycker Izabella å andra sidan att det har gått för långt åt andra hållet.

- Det är väldigt mycket utseendefixering i Los Angeles. Allt har att göra med hur man ser ut och hur gammal man är. Det är fruktansvärt vidrigt att Meryl Streep och Jessica Lange som både är fantastiska skådespelare och fantastiskt vackra kvinnor, de har inga jobb. Och så kollar man för tjugo år sedan, de filmer de gjorde med den tidens Brad Pittar, till exempel Michael Douglas, som nu är gift och jobbar med Catherine Zeta-Jones. Det är fruktansvärt surt, alltså, man har sin lilla tid på sig. Om jag nu får jobba, så har jag mina fem år på mig, alla är så mycket yngre.

Fast karriären tycks inte

vara något problem för henne just nu.

Snart drar hon till England för nästa storfilm, science fiction-historien ”Reign of fire” med Christian Bale och Matthew McConaughey som motspelare. Och även om den filmen aldrig lär få premiär i Sverige, ska vi inte glömma att hon häromåret hade en stor roll i ”Med eld och svärd”, polsk films största produktion genom tiderna.

- Jag är stolt över den. Det är ett stycke filmhistoria i Polen, åtminstone.

Hur är det då med privatlivet? Träffar du några karlar?

- Ja...det gör jag väl. Men Julia och jag sover i samma säng, det är inte så många karlar som skulle våga sig in där.

- Jag känner mig inte desperat efter att hitta en man, utan mår väldigt bra av att vara ensamstående mamma.

Sedan säger hon att män knappast verkar bli avskräckta av att hon är mamma, att det skulle följa med en dotter i bagaget. Jag kontrar:

Men du är ju Izabella Scorupco. Vacker, berömd och filmstjärna.

- Ja, jag kanske låter lite mer spännande för vissa killar.

Jag hörde ett rykte att någon kille var och hälsade på dig i Stockholm över nyår..?

- Och om det var så - tror du att jag skulle berätta det för dig?

Tolv år i rampljuset. Hur tycker du själv att du har förändrats under åren som kändis?

- När jag var 17 var allt så overkligt. Jag var ju ett barn, som blev överlycklig att hamna på bild i tidningen. Nu känns den delen, all promotion, bara som en del av jobbet.

- Framför allt har jag ju blivit vuxen. Det låter patetiskt, alla säger ju så, men när jag väntade Julia och satt med en växande mage, då hittade jag en ro i mig själv.

Jag tycker hon

har blivit lite mer slipad för varje år som gått. Svarar mer diplomatiskt på frågor om privatlivet. Och har nog taggarna lite mer utåt än förr. Är just nu förbannad på ett inslag i SVT:s Filmkrönikan som hon tycker hon blev lurad att ställa upp på och framställde henne som någon med storhetsvansinne. Och lite ledsen för att en svensk tidning skrev att kommentarerna i USA kring insatsen i ”Vertical limit” bara var att hon var ”snyggare än någonsin”. Hon pratar om den svenska avundsjukan och att hon inte anses ”fin nog” för att hon inte har jobbat på Dramaten och någonstans anar man en viss bitterhet över att kanske inte riktigt bli accepterad just i Sverige för sitt skådespeleri. För det är ju med stolthet hon ute i världen säger att hon är från Sverige, även om hon är född i Polen.

- Alla tyckte ju det var så roligt med Bond-filmen, alla var så positiva, säger hon.

Folks vanligaste fråga är om hon är lika snygg i verkligheten som på bild. Men har man träffat Izabella Scorupco några gånger, tänker man nog mer på hennes ödmjukhet, lättsamhet och att hon verkar så snäll.

Nästan för snäll för den tuffa filmbranschen.

Jan-Olov Andersson