Doldisar spelar memory – bottennoteringen i ”Mästarnas mästare”
Hej Andreas Hansson, min käre chef, jag hoppas att du läser det här.
Kan jag få några hundralappar extra för den här texten?
Jag har varit med om något förfärligt.
14 säsonger, 163 deltagare och säkerligen över 500 grenar.
Så kommer en söndag när fem relativt okända personer spelar memory. På sex av brickorna finns programledaren Micke Leijnegards ansikte. Det är hela programseriens bottennotering, det är en skymf mot alla tidigare prestationer och rafflande draman.
Grenen saknar inte bara fysisk prövning, utan är också så banal att den som lottas först har en ohygglig fördel medan de bakom riskerar att hamna på samma antal par.
Ge musikläggaren dubbelt betalt
Deltagarna är inte duktigare än du och jag och min femårige son Levi. De lyfter och hummar och lyfter ett par brickor till.
– Kul gren, sa Carin Hjalmarsson efteråt, vilket är lika sanningsenligt som att beskriva mjöl som saftigt.
Ge musikläggaren dubbel lön för jobbet, för hen fick slita röven av sig för att med små Abba- och Europe-melodier täcka över hur urbota dumt allt var. Om man nu ska spela memory på tv (och det ska man inte) så kan väl åtminstone deltagarna få varsina försök att klara spelet på så få drag som möjligt? Man kanske kunde ha tunga luckor och små löprundor vilket prövade minnet, som en perverterad version av skidskytte?
Jag tittade på hela grenen för att jag får betalt. Ni andra, ni som inte zappade eller gick ut i köket och bredde en ostmacka, vad hade ni för bevekelsegrunder för att sitta kvar? Är ni släkt med deltagarna?
Kanske inte kommer fler krönikor
Det enda hedervärda jag finner med avsnitt fyra är att programmet inte försöker göra hjältar av idrottare som i det stora hela är parenteser i svensk idrottshistoria (Frida Wallberg undantagen).
Jag gillar Patrik Järbyns självdistans och älskade att följa Solheim cup under Hjalmarssons aktiva tid, därtill ser jag fram emot Stillmans dansfilmer för att lära mig mer, men för den breda massan har kvartetten inte stått för några oförglömliga stunder framför tv:n. Därför passar det att de pratar om frisyrer och kastar diskar i stekpannor.
Det besvärliga är att gänget ska tampas i två avsnitt till innan de får sällskap av grupp ett. Vi är inte igenom skiten än. Om det inte dyker upp någon krönika från min sida de kommande veckosluten så är det för att jag varit ute i köket med mina smörgåsar.
Eller för att förhandlingen med min chef om högre ersättning har strandat.