Ett fullfjädrat proffs

Jan-Olov Andersson

Benjamin Wahlgren imponerar i premiären av nya Rasmus på luffen

Humor och värme, buskisliknande spel, två oftast klockrena huvudrollsinnehavare.

”Rasmus på luffen” som barnmusikal är precis vad man förväntar sig, varken mer eller mindre.

helskärm

När Stockholms Stadsteater senare i höst (premiär 14 november) sätter upp ”Bröderna Lejonhjärta”, dramatiserad av Alexander Mørk-Eidem och i regi av Daniel Lind Lagerlöf, förväntar sig nog de flesta något djärvt och annorlunda.

När Staffan Götestam ännu en gäng iscensätter en Astrid Lindgren-berättelse, sker det enligt minsta motståndets lag.

Och det ena är väl inte mer rätt än det andra.

Historien känner väl de flesta till: Föräldralösa Rasmus bor på ett strängt barnhem. De barn som lyckas bli adopterade är oftast gulliga flickor med lockigt hår, inte småbusiga pojkar med rakt hår. Rasmus rymmer och slår sig ihop med vänlige luffaren Paradis-Oskar. Snart dras de in i ett äventyr med skurkar och polisjakt...

Enkel men effektiv

Det är en enkel men effektiv iscensättning. Några få, men fungerande, miljöer. Åtskilliga skådisar dubblerar i olika roller, Birgitte Söndergaard spelar hela fyra stycken, men man känner bara igen henne i en.

Unge (nyss fyllda 12 år) Benjamin Wahlgren känns redan som ett fullfjädrat artistproffs. Sjunger, dansar och agerar med en säkerhet som många vuxna skådisar inte är i närheten av.

Fungerar utmärkt

För oss som har åldern inne för att minnas luffaren Paradis-Oskar från filmerna (1955, 1981), så är Markoolio förstås inte i närheten av djupet i Åke Grönbergs och Allan Edwalls gestaltningar. Det är heller inte meningen. Men i den här uppsättningens lätt buskisliknande spelstil fungerar han utmärkt, både i sångnumren och i några slapstickliknande scener med pjäsens skurkar.

Två timmar går väldigt fort på Oscarsteatern.