Årsskiftets kung
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Jonas Gardell får självklart utstå det Stora Svenska Hatet just nu, han är för speciell.
Men hans sanningar, neuroser och utbrott i ”Stjärnorna på slottet” är ljuvliga.
Liksom hans oemotståndliga tv-serie ”De halvt dolda”.
När folk, som schlagerräven Lasse Holm, inte är nära att drunkna vid promenader på alldeles för svaga isar så ägnar sig folk – kanske även Lasse Holm – åt att reta skiten ur sig på författaren, komikern och dramatikern Jonas Gardell just nu.
Uppskattningsvis, efter att ha läst insändare, bloggare, artikelkommentarer och tidningarnas tyckare (bara i Aftonbladet har både Alex Schulman och Jan-Olov Andersson kissat på Gardells personlighet), anser minst 80 procent av de cirka 1,5 miljoner svenskar som ser ”Stjärnorna på slottet” i SVTatt Mark Levengoods make är en jobbig diva som borde hyfsa till sig.
Med det är det som vanligt: alla som är det minsta spännande i det här landet ska korsfästas.
Att Kjerstin Dellert börjar babbla om ”Jönssonligan” när Janne ”Loffe” Carlssons komikerkarriär diskuteras, eller plötsligt orerar om lamm när det talas om Staffan Schejas pianogig inför kungen, är det ingen som klagar på eller ens noterar. Förutom Jonas Gardell.
Att Christina Schollin, ordlös utan skrivna repliker, är lika rar och konflikthämmad som en pryglad hund är det ingen som nämner. Utom Jonas Gardell.
Att Staffan Scheja, detta vackra glas vatten, tvingar stjärnorna att utstå något så vedervärdigt som att plinka på gamla stränginstrument i timtal med hjälp av en överpedagogisk vuxendadda är det ingen som klagar på. Utom Jonas Gardell.
Att Loffe Carlsson ännu efter 20 år har ångest över att två vulgära recensenter lustmördade hans höhö-stil, eller att han smiter undan att tala om sitt mörker genom att tala om en 30 år gammal filmroll, är det ingen som ifrågasätter eller ens bryr sig om. Utom Jonas Gardell.
Gardell säger sanningen så långt den kan sägas utan att bli snaskig. Han är nyfiken och vill till kärnan utan att klampa över integritetsgränser. Medan de andra ack-så-välpolerade trivselstjärnorna mest förefaller sugna på fem gratisnätter på slott och tjusiga äroskildringar.
Gardell är också den enda som är intresserad av de andra, som gjort åtminstone en google-sökning på de andras karriärer inför vistelsen på slottet. Trots detta är det Gardell som skylls för att vara egotrippad!
Det är så galet. Gardell-hatet är bisarrare än Kjerstin Dellerts dårhatt till frukost.
Skillnaden i förnedringsgrad mellan att spela violin och att spela golf förstår jag ännu inte, och Gardells gudsattack mot Schejas funderingar kring judendomen var i besynnerligaste laget, och självfallet borde killen få ett recept på kraftigt ångestdämpande, men på det stora hela är Gardell det här årsskiftets stora hjälte och självklare konung.
Inte minst för att han även skrivit manus till den semifantastiska SVT-mini-serien ”De halvt dolda”.
Scenen där en kolerisk David Dencik fastnade med frun på isen två meter innan land var lika unikt briljant skruvad tv-dramatik som Jonas Gardell är en unikt briljant skruvad svensk stjärna.