När blev matlagningen machomännens sport?
Vi har sett mycket av dem i rutan de senaste åren.
De mustiga, intellektuella, konstnärliga männen som har gjort spisen till sin borg.
Och nu kommer två till.
Vad är grejen?
De är kulturellt bevandrade.
De har pondus, och är så där härligt, nästan frustande, livsbejakande.
De är medelålders. Lite svettiga i pannan och rödmosiga runt snoken. Charmigt slafsiga.
De älskar att laga mat. Men de gör det utan mått och recept. De går på känsla, med ett glas rött i näven. Och eventuellt ett till redan innanför västen.
Man kan se på långt håll att här pågår ingen vanlig kärringmatlagning, utan här lagar en mustig man mat. På mustiga mäns vis.
Och sedan kommer gästerna.
Men det är inga vanliga gäster. Det är kultureliten som ska sparka av sig skorna och njuta av livet för en liten stund.
Ja – ni vet vad jag menar.
Vi har sett Per Morberg attackera köttbitar och bjuda in very important persons i ”Vad blir det för mat”. Vi har sett Johan Ulveson och Lennart Jähkel göra ungefär samma sak, fast lite softare, i ”Sjön suger”. Och vi har sett Sven Wollter, Dan Ekborg, Jan Malmsjö, Börje Ahlstedt och andra kulturella tungviktare filosofera över livet i ”Teatersupén”.
Och nu ska Plura Jonsson och Mauro Scocco också ge sig in i genren, med ”Mauro och Pluras kök”, som har premiär i TV8 på torsdag.
Plura ska tydligen stå vid spisen i bar överkropp, och sedan ska kulturpersonligheterna trilla in på löpande band.
Blir säkert bra det. Men jag undrar ändå: När blev matlagning en machosport? Och kappnjuter de här männen med varandra? Eller är det bara som det verkar?
Och var det Steffo Törnquist som startade allt?