Går allt ut på pengar, berömmelse – och att se retuscherad ut?
Markus Larsson: Vem ska utmana Tidal-gudarna
Var det här allt?
Förtjänar vi inte mer?
Tanken slog mig när jag följde pr-jippot runt lanseringen av streamingtjänsten Tidal:
Var det här allt? Är det här vi är nu? Har musik reducerats till presskonferenser där några multimiljonärer står och kräver att publiken ska ge dem ännu mer pengar? Är inte botten så nådd då att den inte längre finns?
Jag älskar mycket som Alicia Keys, Jay-Z, Beyoncé, Rihanna och Kanye West har gjort, det är inte det. Men vem kan identifiera sig med dem i dag? Vilka talar de till? Varenda gång jag ser dem känns det som att sitta och titta på hur världsfrånvända gudar speglar sig i varandra uppe på Olympen.
Går allt ut på att vara rik? Går allt ut på att vara berömd? Går allt ut på att vara så snygg att man ser fotoretuscherad ut i verkligheten? Går allt ut på att vara framgångsrik? Det verkar inte bättre.
Och om jag måste läsa en enda recension till som enbart utgår från hur många listplaceringar, priser och exemplar han eller hon eller hen har fått eller sålt kommer jag kräkas på samtliga deltagare i ”Let’s dance”.
Max Martin vann. Vi vet det. Vi vet. Släpp det och gå vidare.
Förutom sin avundsvärda och kolossala förmåga att skapa hits har Max Martin och alla som deltog i det löjeväckande Tidal-fiaskot ett enda syfte - att rivas ner. De har blivit symboler som i bästa fall orsakar motreaktioner. Det måste finnas plats för andra ljud, andra uttryck, andra öden, andra ambitioner, även inom extrem mainstream.
Jag vet att motreaktioner pågår hela tiden. I dag kan nästa musikaliska upplopp starta i en smartphone. Men det känns som om det var länge sedan det udda, det utmanande och det konstiga åtminstone fick ett stort, medialt utrymme.
Att Max Martins favoritelev Shellback, som vanligtvis uppfinner låtar till Taylor Swift, skriver musik tillsammans med Refused kan säkert uppfattas som att hardcorebandet från Umeå säljer sin själ. Men jag väljer med naiv övertygelse att se det som ett tecken på att pendeln håller på att svänga.
Ett annat är Bäddat För Trubbel. Det punkiga rockbandet från Malmö är, ur dagens kommersiella synvinkel, så fel fel fel att de paradoxalt nog känns helt rätt.
Det är som om någon har byggt en egen modell av gamla Wilmer X-singlar, Bob Hunds intensitet, Little Richards tempo, öl, för lite sömn och dålig andedräkt. Det verkar som om de krassa texterna och låtarna skrevs och spelades in i köket i går, och släpptes för två timmar sen.
Bäddat För Trubbel har inget skivkontrakt med en bjässe, de har ingen bokare, flera spår på nya albumet ”Två sjundedelar av ett liv” tar slut efter drygt en minut och medlemmarna verkar mest hålla på med rocken för att ha något att göra nästa lördag. Mentaliteten kan sammanfattas i en vacker mening:
Gör det själv och skit i andra.
Bäddat För Trubbel kanske inte betyder ett smack för många, men jag vet att de behövs. Det måste finnas plats för artister som, med krut i blodet, skriker att det är okej att vara dålig.
Vad vore vi annars för människor?
Nej, svara inte. Vill inte veta.