Michael Richards om rasistiska utbrottet: ”Jag förstörde allt”
”Seinfeld”-stjärnan punkterade sin egen framtid i branschen
Uppdaterad 2024-06-11 | Publicerad 2024-06-10
HOLLYWOOD. Michael Richards blev världsstjärna som Cosmo Kramer i ”Seinfeld”.
Men en rasistskandal på en komediklubb blev slutet på hans karriär.
”Jag förstörde allt”, skriver han i sina memoarer.
Bortsett från en kort ursäkt 2006 har 74-årige Richards knappt hörts av sedan skandalen. Men i ”Entrances and exists” – självbiografin som släpptes förra tisdagen – ägnas härdsmältan på Laugh Factory i Los Angeles ett eget kapitel i slutet av boken.
Den inträffade när han påbörjat vägen tillbaka efter att hans egna serie, ”The Michael Richards show” år 2000 lagts ner efter bara några avsnitt.
– Du är inte rolig, skrek någon från balkongen mitt under hans uppträdande.
”Nu när jag ser tillbaka önskar jag att jag bara hållit med honom”, skriver Richards.
”Okej, jag är inte särskilt rolig ikväll. Är det något jag kan göra? Tvätta din bil, klippa din gräsmatta? Jag vill inte att du ska gå härifrån och inte vara nöjd. I stället tog jag hans kommentarer hårt. En rejäl smäll under bältet.”
”Ja, jag sa n-ordet och mer än det”
Richards skriver att han skrek tillbaka och uppger att publiken i den välfyllda lokalen chockades av hans ilska och fula språk.
”Ja, jag sa n-ordet och mer än det”, skriver han. ”Vad i helvete är det för fel på mig? Ilska, ilska var det som var fel på mig. Jag gjorde bort mig.”
Han insåg snart att hans utbrott filmats. När det hamnade på nätet spreds det som en löpeld världen över. Reaktionerna lät inte vänta på sig.
I boken skriver han, ”Jag har inget försvar. Jag förstörde allt”.
Har fått en son – och studerat i Kambodja
Ursäkten hos David Letterman gjorde ingen skillnad. Av den breda massan sågs Richards som rasist. Det fick honom att dra sig tillbaka, att ”deplattformera sig själv” som han beskrivit det.
I biografin accepterar han ”straffet”.
”Allmänt fördömande och förnedring är former av rättvisa”, skriver han.
Sedan dess har han ägnat tiden åt att lära sig leva med sig själv utanför scenen. Han har tillbringat perioder i Mexiko, studerat filosofi i Kambodja och tillsammans med sin andra fru, skådespelerskan Beth Skipp fått sonen Antonio som nu är tolv. Han har också – åtminstone för tillfället – besegrat prostatacancer.
– Jag trodde verkligen att jag skulle gå bort, jag hade förlikat mig vid tanken, sa han när han i förra veckan gästade ABC.
– Sen insåg jag att om vi skyndar oss fort nog kan vi ta cancern. (...) Och jag besegrade den.
Resultat av ett sexuellt övergrepp
Möjligheten till ett förlängt liv bäddade för boken.
Men ”Entrances and exists” är inte något försök till comeback. I stället är det hans försök att komma tillrätta med det inneboende mörkret.
Han spårar en del av det till uppväxten. Han skriver att han var ett oönskat barn, ett resultat av ett sexuellt övergrepp, uppväxt med en ensamstående mamma och en schizofren mormor.
Framgången på scenen lyckades aldrig stärka hans ständiga dåliga självförtroende. I stället, skriver han, var han aldrig nöjd med sin egen insats i ”Seinfeld”, seriens som sändes 1989-1998.
Seinfeld-återföreningen
Tvivlet fick honom att nobba andra roller, värdskapet i sketchkomediprogrammet ”Saturday night live” och erbjudandet om en stjärna på Hollywood Boulevard.
”Jag tyckte aldrig att jag var bra nog”, skriver han.
Ändå hade han mycket att göra med Cosmo Kramers popularitet. Richards skriver att han valde ut rollfigurens alla udda kläder. Han insisterade på att det bara fick vara second hand. Han slipade också ner sulorna på Doctor Martens-skorna han bar i varje avsnitt. Han skriver att han ville ha dem lika släta som bowlingskor – för att med mindre motstånd kunna glida genom Jerrys lägenhet.
När han med stor tveksamhet flera år senare återvände till Seinfeld-återföreningen i ”Curb your enthusiasm” rotade han fram samma skor.
Ignorerades av Emmygalan
1992 nominerades Jerry Seinfeld, Julia Louis-Dreyfus och Jason Alexander till Emmy-utmärkelser.
Richards var den ende av huvudrollsinnehavarna som ignorerades. Han upptäckte senare att det berodde på att produktionsbolaget Castle Rock inte hade skickat in hans namn. Han skriver att han året därpå tog han saken i egna händer och betalade anmälningsavgiften på 8 800 kronor. Det året vann han för bästa manliga biroll. Han tog på nytt hem priset 1994 och upprepade bedriften 1997.
Alexander nominerades åtta gånger men vann aldrig. Louis-Dreyfus vann en gång, 1996, för porträttet av Elaine. Mest nominerad är Seinfeld som under 30 år haft chansen att vinna 20 utmärkelser. Men han har bara tagit hem statyetten en gång.
Richards är medveten om seriens popularitet eftersom han med jämna mellanrum tar del av tittarsiffrorna. Än i dag kommer folk fram till honom och citerar sina favoritrepliker hämtade från Kramer. Ofta förstår skådespelaren inte vad de pratar om eftersom han aldrig klarat av att se serien.
”Jag är för självkritisk”, skriver han.
”Inga kramar, ingen lärdom”
Det var ett skäl till att det sista avsnittet gav honom ångest. Han skriver att han tyckte att drama i rättssalen var smart. Samtidigt undrade han på den tiden om avsnittet verkligen ”skulle hålla och ge det tillfredsställande slut som fans ville ha och serien förtjänade”.
Richards ansåg att de fyra vännerna skulle rymma från fängelset och tillsammans fly till Sydamerika. Men det stora problemet för Richards var att inspelningen av det historiska avsnittet var så packat med branschfolk och gästskådisar att han inte tyckte att han kunde ”fungera”. Han kände att han till hälften hade lämnat Kramer och för första gången sedan pilotavsnittet kändes det fel.
”Början och slutet – en perfekt cirkel”, skriver han.
När ”Vänner” gick i graven 2004 var det känslosamma avsked, stora rubriker och gråtande skådisar. Något liknande skedde inte när ”Seinfeld” satte punkt. Seriens skapare, Larry David, var bestämd: Inga kramar, ingen lärdom, löd hans mantra och det stod för ”Inte fejk, inte sentimentalt”.
Men Richards uppger att det efter avslutat arbete ändå blev några kramar. Seinfeld var en av dem som tillsammans med andra i teamet dröjde sig kvar på inspelningen. Richards var inte en av dem.
”Jag drog mycket tidigare – jag smet ut bakvägen”, skriver han.