Nino Ramsby är bra som artist – men sommarpratet är rätt visset
Jag tycker om Nino Ramsby som artist.
Men jag gillar inte hans sommarprat.
Tydligen är det djupt kontroversiellt att skriva.
Det måste ha varit Edward af Sillén som startade diskussionen på sociala medier. Den rikskände manusförfattaren och regissören riktade i slutet av juni sin lans mot mig och mina kollegor.
af Sillén var arg över att ”kvällstidningarna” (jag antar att han räknade in Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten också) kritiserar Sommar i P1, som om programmen vore ”nån jäkla bok de släpper, eller en film”.
Nästa inlägg är ännu mer agiterat. ”Sommarpratet är en gratis stund där en oftast offentlig person får berätta sin historia, på sitt sätt, hur fan hen vill. Jag upprepar: VARFÖR ska det recenseras? Med konsekvensen att berättarna känner sig blockerade, fler tackar nej och fler prat formateras till liknande mall”.
Regissörens åsikt förbryllar mig. Jag har just lyssnat på 90 minuter om musik och religion av Nino Ramsby, han som tidigare hette Nina och troligen är mest berömd för sin makalösa inspelning av Fred Åkerströms ”Två tungor”.
Jag tyckte att programmet var svagt strukturerat. Första 30 minuterna om inredning och konst kunde gott ha strukits och avslutningen om religion var rumphuggen. Bäst var skildringarna av turnélivet i USA och reflektionerna över hur det är att ha bemötts som kvinna i 43 år och sedan som man. Men där hade jag önskat fler detaljer, mustigare scener.
Om Ramsby gett ut en biografi, släppt ett album eller hållit en konsert hade ingen klagat över en recension i ”kvällstidningarna”. Men i sommar har allt fler gått på af Silléns linje och uttryckt att sommarpraten ska fredas från yttre åsikter – tänk på att de är gratis!
Jag finner hållningen förminskande. Som om verk inte kan skiljas från upphovsperson.
Här har en utvald skara svenskar förärats en plats på sommarens viktigaste scen, de har tilldelats producent och fått månader på sig för förberedelser. Ändå ska deras tid i etern ses som en direkt spegling av dem som människor. En hyllning ska läsas som att recensenten är förtjust i själva mannen eller kvinnan – och en sågning är således ett personangrepp.
Jag håller inte alls med.
Ingen kan lyssna på allt som ”Sommar i P1” sänder ut, så för att inte bara klicka på trygga kort som Mark Levengood och Ina Lundström behövs att någon tipsar. Och på varje förtjust rekommendation borde det gå en varning. Sedan behöver man som läsare inte tycka likadant som recensenten, den som ser mina byxor fattar att jag har dålig smak, men själva uppdraget är likafullt högst rimligt. Plus ska sättas. Tummar ska riktas upp, ner eller åt sidan.
Så jag kommer fortsätta att lyssna på Nino Ramsbys musik, skivorna han gav ut 2004 och 2006, men tycker att han fick ur sig ett halvvisset sommarprat.