Hur många chanser ska våldsamma män få?
Irena Požar: Din förövare kan skratta i P1
Det finns många sätt att få upprättelse.
En polisanmälan, en fällande dom, ett förlåt eller bara att på egen hand lyckas gå vidare.
För kvinnor som utsatts för våld och sexuella övergrepp, som blivit hotade och spottade på av män som sagt sig älska dem, kan vägen dit vara lång. Livslång. Att bli förnedrad, misshandlad och torterad av någon man är kär skapar ärr ända in i själen och förändrar ens självbild i grunden. Förtjänar jag det här? Det måste vara något fel på mig. Det är jag som lockar fram det här beteendet. Jag förtjänar det här.
Det finns de som trots det lyckas undkomma sina förövare. Och så finns det de som aldrig kommer undan sina förövare eftersom förövarna är offentliga personer. Och eftersom offentligheten saknar ryggrad och är ängslig så kommer dessa offentliga förövare ploppa upp som gubben i lådan år efter år. Och varje gång kommer kvinnorna vars kroppar är tatuerade med minnet av våldsamma händer påminnas om det de en gång undkom. Amber Heard kommer se sin förövare på stora reklamaffischer hållandes i en parfymflaska från Dior. Alla de kvinnor som fallit offer för män som Woody Allen, Roman Polanski, Michael Fassbender, Chris Noth, Armie Hammer och Dustin Hoffman har behövt leva med att se sina förövare hyllas och växa. Precis när de slappnar av och sänker axlarna kommer männen göra comeback. Det går inte att fly. Sådan är offentligheten.
Vi behöver inte titta mot Hollywood för se det här. I lilla Sverige tvingas överlevare dagligen se sina förövare på TV och i tidningar, lyssna på deras röster i radio och poddar. Mitt i lagningen av frukostgröten kan den där rösten som en gång hotat dig till livet skratta till i P1.
En del kvinnor kan aldrig bli fria. Jag får klaustrofobi när jag tänker på det, hur våldet liksom upprepar sig fast i olika former. Hur det bara är möjligt eftersom män ständigt och i alla tider har gett ens andra, tredje och fjärde chans. För att “han sa hon sa” alltid kommer vara den enklaste utvägen. För att kvinnor som anklagar män för övergrepp framställs som galna hämnerskor.
Att tro på kvinnor är en radikal handling. Sex år efter #metoo är det fortfarande modigt att tro på en kvinna som berättar om ett övergrepp. Speciellt om övergreppet är utfört av en person som många gillar, som är lite kul, som man kanske sett på TV som liten. Och om personen ve och fasa är framgångsrik, kanske en framtida chef? Eller, håll i er nu, en vän?
Nyligen skrev Ashton Kutcher och Mila Kunis ett brev till en domstol för att intyga vilken ljuvlig person Danny Masterson är. När han dömdes till livstids fängelse för flera fall av mycket grova våldtäkter och deras vittnesmål blev känt bad de om ursäkt. I sociala medier har Kutcher och Kunis blivit utskrattade. Själv skrattar jag mest åt hur människor tror att de själva hade agerat annorlunda. Sanningen är att alla skrattar tills det är deras egen vän som anklagas. Då blir förnekelsen och försvaret så starkt att man låtsas som att ingenting har hänt. Kanske till den mildra grad att man tillslut glömmer att man är medskyldig till att återtraumatisera offer. Det händer hela tiden.
Men det måste inte vara så. Det är inte skrivet i stjärnorna att vi måste ifrågasätta kvinnor och ge utrymme till våldsamma män. Man kan istället ha en ryggrad. Try it, you might like it.
