Jag längtar redan till nästa festival
HULTSFRED
Nu är det bara 362 dagar kvar.
Till Hultsfredsfestivalen 2003.
Jag längtar redan intensivt.
Så talar man när man är nöjd.
Och det är jag.
Den sjuttonde upplagan av Sveriges i särklass roligaste och intressantaste musikfest kanske inte kan beskrivas som en klassiker.
Men den var bra.
Efter en blöt, dyster och musikaliskt slätstruken torsdag följde två dagar av frustande feststämning och en väldig massa bra popmusik.
I skrivande stund har New Order ännu inte uppträtt och lyckas de återupprepa succén från Cirkus i vintras lär vi ha en absolut höjdpunkt i det uppträdandet.
Om inte kommer jag personligen framförallt att minnas Sonic Youths och Black Rebel Motorcycle Clubs respektive kanonspelningar.
De sistnämndas storhet verkar jag vara rätt ensam om att ha sett under fredagsnatten, men det är helt i sin ordning.
Som Oscar Wilde konstaterade:
När folk håller med mig får jag en bestämd känsla av att jag har fel.
Andra det talas entusiastiskt om, men som jag själv aldrig hann se, är Beatnuts, Isolation Years, Janne Kleman-älsklingar Turbonegro, Danko Jones och Marit Bergman.
Marits version av X-Ray Spexs ”Oh bondage, up yours!” lär rent av vara kandidat till utmärkelsen för Årets cover.
Fast där håller jag personligen allra mest på Bob Hunds version av Nomads-klassikern ”Five years ahead of my time”, kongenialt översatt till ”Min lön kommer fem år försent”.
De långhårigare delarna av publiken och mediauppbådet yrar förstås om Slayers utbrott under fredagskvällen också.
Det gäller inte minst ZTV-Orvar som stod klämd allra längst framme vid kravellstaketet och njöt så svårt att han knäckte ett revben.
Men...ja, det där får dom ha för sig själva.
Mest saknade:
Detroit-banden.
Tänk vad hela tillställningen hade lyft med Von Bondies, Soledad Brothers och Detroit Cobras i programmet.
För att nu inte tala om White Stripes.
Men de var tydligen komplett omöjliga att få hit.
Det har handlat mycket om narkotikamissbruket i tidningarna i år. Och inte för att jag vill försvara det. Narkotika är olagligt och ska givetvis bekämpas. Men jag är fortfarande övertygad om att det vilken lördagskväll som helst nyttjas mer droger på krogarna runt Strureplan i Stockholm än det gör under hela den här festivalen. Och här vistas närmare 30 000 människor. Perspektiven blir något ... egendomliga.
En liten vädjan till arrangörerna inför kommande år. De skulle kunna ägna lite mer kraft åt att, likt forna konkurrenterna på avsomnade Lollipop, jaga favoritartister som inte befinner sig på officiell turné.
Det är då man får tag i namn som...tja, Alex Chilton.
Kostar lite mer, både i pengar och arbete. Men det vore det förmodligen värt.
Efter konserten på Stora dansbanan går Johnny Dowd ut på dansgolvet och tar sina entusiastiska åhörare i hand.
Har svårt att förlika mig med att just han, min morbide hjälte, är så trevlig.
Kör nu försiktigt hem, var snälla mot varandra och så ses vi om 362 dagar.