Snowden får Oliver Stone att tända till
Jan-Olov Andersson: Han må vara en skitstövel, men i sina bästa stunder är han en jäkel på att göra film
Tack och lov så brinner Oliver Stone för något igen.
”Snowden” är filmen som på ett mycket underhållande sätt förklarar varför vi ska stödja Amnesty Internationals uppmaning om att president Barack Obama bör benåda visselblåsaren Edward Snowden.
Kanske har nyligen 70 år fyllda Oliver Stone lugnat ned sig.
När han under sin storhetstid på 1980-talet, med filmer som ”Salvador”, ”Plutonen”, ”Wall Street” och ”Född den fjärde juli”, åkte runt på pr-turnéer, gick det många historier om hur det skulle fixas både tjejer och knark åt honom.
En amerikansk pr-kvinna jag kände, berättade hur hon efter tre veckors resande runtom i världen till sist fick nog. När Oliver Stone under en långflygning hade betett sig som en drummel mot alla i första klass-avdelningen, hade hon rest sig upp och högljutt sagt:
– Ni ska bara veta en sak: Jag är inte gift med denna man, jag jobbar bara åt honom!
Han må vara en skitstövel, men i sina bästa stunder är Oliver Stone en jäkel på att göra film som engagerar och upprör.
Fast det var åtskilliga år sedan.
Richard Nixon- och George W. Bush-biografierna, Fidel Castro-dokumentären, ”Wall Street”-uppföljaren, 11 september-filmen ”World Trade Center”. Inga dåliga filmer, men heller inget som väckte så starka känslor.
Nu brinner Oliver Stone igen.
Om inte visselblåsaren Edward Snowden, som avslöjade NSA:s massavlyssning av vanliga medborgare och som har kallats förrädare i USA och nu sitter i landsflykt i Moskva, hade funnits på riktigt, hade Oliver Stone kunnat hitta på honom.
Man kan just nu, fram till och med 19 oktober, se Laura Poitras Oscarsvinnande dokumentär ”Citizenfour” om alltihop på SVT Play.
Men Oliver Stones passionerade ”Snowden”, med Joseph Gordon-Levitt i titelrollen, ger liksom kött och blod åt historien. Förklarar tydligare hur han agerade för folkets bästa och man lär, ironiskt nog, känna människan bakom alltihop bättre i fiktiv än dokumentär form.
3 favoriter
Ahang Bashi
Hennes dokumentär ”Skörheten” är modigt självutlämnande.
Kate Beckinsale
Visar i ”Love and friendship” att hon kan vara mer än sexig vampyr.
”The Beatles: Eight days a week”
Trots brister… man blir på väldigt gott humör av Beatles-dokumentären.