”Jag kände en knöl i brösten”

helskärm

En knöl stor som en pingisboll. Ulrika Carlsson från

”Ensam mamma söker” var ­­bara 32 år när hon hittade knutan i sitt vänstra bröst.

— Först blev jag rädd, sen sköt jag det ifrån mig, berättar hon när Klick! hälsar på i Ludvika.

Hon har säkert gjort samma rörelse tusentals gånger. Rutinmässigt låtit tvålen följa kroppen i duschen.

Men denna morgon snuddade handen vid något främmande. En utbuktning i huden, ovanpå vänster bröst.

En stor knöl.

– Gud vad konstigt, tänkte jag. Jag hade aldrig undersökt mina bröst. Aldrig. Det var liksom ingenting som fanns i huvudet, eftersom jag var så ung, säger Ulrika Carlsson, 35, från ”Ensam mamma söker”.

Hon kände med handen igen. Jo. Knölen fanns där. Och den var stor.

– Det var som att den kommit dit på en vecka. Från ingenstans.

Uppmanar andra att kolla

Vi sitter hemma i Ulrikas vardagsrum i Ludvika. Hon är klädd i en svartvit leopardmönstrad kofta, prydd med ett rosa band. Med sin berättelse vill hon påminna andra kvinnor att regelbundet undersöka sina kroppar. Framförallt de som ligger under kallelseåldern till mammografiröntgen.

– Själv var jag bara 32, säger hon.

Pojkarna är i skolan, deras sängar står bäddade. Det är tyst och lugnt.

Våren 2007 hade Ulrika precis flyttat till sin första egna lägenhet efter en omvälvande separation från sina barns pappa.

– Det hade bara gått ett par månader. Jag var så uppe i allting annat och lyssnade nog inte på kroppen eller kände efter hur jag mådde.

Knölen syntes tydligt utanpå huden, nästan så att den gick att greppa, och bröstet var ömt. Hur kunde hon ha missat den? Tankarna sprang vilda i huvudet.

– Först blev jag rädd. Sen sköt jag det ifrån mig. Jag tänkte att nej, det är nog ingenting. Jag inbillar mig.

Så fortsatte hon att tänka. Medvetet trängde Ulrika bort oron, rädslan över att det hårda under fingertopparna kunde vara ”sånt man bara läser om” - en tumör.

– Det kunde inte drabba mig. Jag tror att det var en förnekelse. Ett försvar.

– Att jag kanske skulle behöva gå igenom en massa behandlingar, att barnen måste klara sig utan en mamma, såna tankar tillät jag inte. Jag var helt övertygad om att det skulle ordna sig, säger Ulrika och lägger händerna om kaffekoppen.

Det krävdes en bassning från hennes mamma, ”men snälla lilla gumman ta det här på allvar”.

Först då ringde hon till vårdcentralen, där läkaren spände ögonen i henne.

– Han var nästan lite arg på mig. Jag kände mig urdum. Som om jag var åtta år och fick en utskällning.

– Just i den situationen, det är inte då man vill få skäll, säger Ulrika.

Hon fick gå hem och vänta, med en remiss till Falu lasarett. Nu kom den riktiga rädslan, blandad med små gnagande skuldkänslor. Plötsligt var allt på riktigt.

Kände sig liten och ensam

– Jag kände mig väldigt liten och ensam många gånger. Jag hade ingen att relatera till. Någon jag kunde ta råd av, som varit med om samma sak.

Ulrikas mormor drabbades av bröstcancer när hon fortfarande var i livet, och opererade bort ett bröst, men fanns inte kvar att prata med. Och vännerna ville Ulrika inte belasta. Några få släppte hon in. Det stora stödet blev mamma.

Vad skulle hända nu? Var hon sjuk? Skulle hon förlora bröstet?

Vad skulle hon säga till barnen? Vad skulle hon förbereda dem på?

– Cancer för ett barn, om man börjar tala i de termerna, är så stort och svårt att förstå. Det är nog lika med att jag ska dö. De har haft närstående som drabbats av cancer så det var ett laddat ord för dem.

Berättade för barnen

Tillsammans med sin mamma förberedde hon orden och berättade för barnen som det var. Att hon skulle iväg på en undersökning.

– Det var skönt att barnens pappa också visste om det och kunde prata med dem. Det var ett stöd i sig, även om vi inte bodde tillsammans.

Två veckor senare satt hon i ett nytt väntrum, i sällskap av sin mamma och styvfar, och skulle på sitt livs första mammografiröntgen.

– Nog för att man har sett det på tv, hur de klämmer ihop brösten, men det gjorde ju riktigt ont. Shwoof! säger Ulrika och visar genom att klappa ihop händerna till en pannkaka.

– De konstaterade att knölen var större än en pingisboll, 3x4 centimeter. Och att jag måste ta en biopsi på en gång. Det var jag inte riktigt förberedd på. Att de skulle sticka in en lång nål i bröstet.

Med ultraljud lokaliserade de knutan, lokalbedövade och drog ur celler. Två timmar senare skulle hon få besked. I väntrummet satt flera kvinnor och bläddrade i tidningar, alla runt 50 eller 60 år.

– Jag var verkligen tväryngst. Jag kände mig lite malplacerad, säger Ulrika.

Läkaren kunde ge ett lugnande besked. Det fanns inga cancerceller. Knutan visade sig vara ofarlig, men de ville operera. De skulle ta bort en liten bit av vänstra bröstet.

– Det var en sån lättnad. Det kändes som om jag fått vara inne i den världen, i den där otäcka sjukdomsvärlden, och sedan vända.

På operationsbordet

Några veckor senare låg Ulrika på operationsbordet.

Klar för att bli sövd.

– Klart att jag funderade om det skulle synas i vissa kläder eller om jag gick i bikini.

– När läkaren förklarade hur han skulle göra var jag redan lite drogad och sa bara ”nu gör du det här snyggt, jag är singel!”, säger Ulrika och skrattar.

Operationen tog ungefär en timme och hon fick åka hem samma dag. Med ett stort bandage runt bröstet.

– Första gången jag tog av mig det var allt blått och svullet, det såg inte klokt ut. Men snittet har läkt fint och bleknat, säger Ulrika och ler.

Nu undersöker hon sig själv en gång i månaden. Ärret kommer hon alltid att ha kvar. Precis ovanför hjärtat, som en evig påminnelse.

– Ärret jag har spelar verkligen ingen roll. Jag är ju här, säger Ulrika.