Bossen ger dig en kompass för livet
Publicerad 2011-10-07
”Idol” – och du tänker på skrålande tonåringar i TV4:s talangsåpa.
Men ordet brukade betyda något annat.
Nu berättar Nöjesbladets skribenter om sina förebilder, sina hjältar, sina avgudar, sina ...kort och gott: idoler.
I dag: Christoffer Nilsson om Bruce Springsteen.
Han fyllde 62 år förra veckan.
Bruce Frederick Joseph Springsteen. Bossen. Härskare i gubbrockens universum.
Jag är en fjunig grabb med glasögon – och gubben är min idol.
Men det är inte så konstigt egentligen. Åtminstone vill jag inte tro det.
Trots att vi lever i en tid där man drunknar i ett hav av statusuppdateringar på internet, det ”senaste” snabbt blir gammalt och där Sverige (läs Stockholm) nyligen fått världens första surdegshotell, är det vissa saker som förblir tidlösa.
Som viljan att bryta oss fria från allt som håller oss tillbaka, att ta det första steget och bara springa så långt benen förmår bära oss.
Som önskan att alltid förbli trogen sin familj, sina vänner, sig själv.
Som att bli hänförd av fantastiska berättelser.
Allt det där som andas Bruce Springsteen.
Efter debutplattan ”Greetings from Asbury Park” och uppföljaren ”The wild, the innocent & the E Street shuffle”, båda från 1973, hade Springsteen funnit sina lierade i E Street Band, och byggt en hängiven skara anhängare.
Men han hade ännu inte nått det stora genombrottet.
Springsteen växte upp i Freehold, New Jersey, en amerikansk småstad som handskades med rasmotsättningar och ekonomiska problem.
Under uppväxten ville Springsteen inget hellre än att sätta sig i bilen, lägga in högsta växel och dundra därifrån.
Därför är det symptomatiskt att skivan ”Born to run” från 1975 blev det stora genombrottet.
För alla oss som vuxit upp i en småstad, harvat runt på fabriksgolv och bygglager, desperat funderande på nästa steg i livet, avlossar plattan pilar rakt in i det drömfyllda arbetarklasshjärtat.
– Den har känslan av att påbörja en resa, att ha någonstans att åka, men jag vet inte var än, säger Springsteen i dokumentären ”Whings for wheels: The making of born to run”.
Från vänner brukar jag höra att Veronica Maggios ”Satan i gatan” ännu inte är sönderspelad, ett halvår efter skivsläppet.
Bah.
Kom tillbaka om fyra årtionden.
Albumet ”Born to run” har fungerat som en livskompass för mig. Den har bidragit till insikten att jag inte kunde stanna kvar i hemorten. Det fanns något annat där ute. Springsteen övertalade mig att ta höstjobben i Norge, spendera vintrarna i tropiken med goda vänner och lekfulla vågor – tills jag visste vad jag sökte efter på hemmaplan.
Känslan av att påbörja en resa man inte vet slutet på.
En stor del i varför Bruce Springsteen är husguden i en 23-årings hem är hans integritet.
Efter framgångarna med ”Born to run” hamnade han i en infekterad rättstvist med dåvarande managern Mike Appel om vem som skulle ha kontrollen över Springsteens karriär.
– Jag bestämde mig tidigt för att det skulle vara jag, säger Springsteen i dokumentären om skapandet av den nästkommande skivan ”Darkness on the edge of town”.
Han återtog kontrollen över sin karriär, och med bandmedlemmarna i E Street Band spelade han in nytt material som om det inte fanns någon morgondag.
Minst sjuttio låtar spelades in, endast tio kom med på ”Darkness on the edge of town”.
Om ”Born to run” handlade om att fly från vardagen handlar ”Darkness on the edge of town” om att acceptera den. Man kan kompromissa med olika livssituationer, men aldrig sina värderingar.
Springsteens förmåga att förvandla några minuter musik plus text till mästerliga berättelser är fenomenal. Det är egentligen bara Dylan som spelar i samma liga.
Hollywoodstjärnan Sean Penns regidebut ”The indian runner” är baserad på Springsteens brödradrama i låten ”Highway patrolman”, från ”Nebraska”-skivan 1982. Välj ett fritt ämne och Bossen har skrivit den bästa berättelsen om det.
”Backstreets” om ung kärlek, ”Born in the U.S.A.” om krig, ”41 shots (American skin)” om polisvåld och ”Nebraska” om rättsväsende. Vi skulle kunna göra en bilaga om det här.
Under kommande veckor samlas Bruce Springsteen och hans E Street Band för att diskutera framtiden. För att försöka komma underfund med hur de ska gå vidare efter två tragiska dödsfall inom loppet av drygt tre år.
Först keyboardisten Danny Federici, efter att ha förlorat kampen mot hudcancer i april 2008.
Sedan den legendariske saxofonisten Clarence ”Big Man” Clemons, efter en stroke tidigare i somras.
Gitarristen Steve Van Zandt tycks dock övertygad om att bandet kommer att hålla ihop.
– Det är vad vi gör, sa han nyligen enligt nyhetsbyrån AP.
Men på nätet florerar rykten om att Springsteens nästa projekt är ett soloalbum.
Det kanske är som titeln ”Born to run” lyder. Bruce är född att fly.
Och om han flyr hoppas jag att det blir någonstans tillräckligt nära för oss att kunna finna honom.