Frank Ockenfels slutar aldrig jaga ljuset

Av:  TT

I över tre decenniers tid har fotografen Frank Ockenfels dokumenterat den amerikanska kändiseliten på ett lekfullt och uppfinningsrikt sätt.

Nu bereds hans eklektiska livsverk plats på en stor utställning på Fotografiska i Stockholm.

– Om jag hade behövt hålla mig till endast en stil hade jag blivit galen, säger han.

Fotografi handlar i grund och botten om att fånga ljus. Fråga gärna den amerikanske fotografen Frank Ockenfels om hans förhållande till ljus, men var beredd på ett långt och initierat svar.

– Jag bodde i New York under många år. Vandrar du mellan skyskraporna där sent på eftermiddagen händer någonting magiskt. Ljuset studsar mellan glasytorna och kastas ned på gatan. Då, under ett par ögonblick, har du en naturlig ljussättning som är helt otrolig, säger han.

Jobbar med loppisfynd

Ockenfels brukade länsa loppmarknader på gamla kameror och trasiga objektiv. Det kunde orsaka förvåning när han dök upp på en fotografering med en 100 år gammal reflexkamera i händerna.

Men tidigt i karriären bestämde han sig för att låta experimentlustan styra, att det som hände med bilderna fick hända. Det gjorde ingenting om resultatet blev suddigt eller skevt, så länge det var intressant.

– Jag var killen de skickade om det bara fanns fem minuter till att ta bilder. Och det var nog den finaste gåvan jag kunde få, eftersom den kom med en färdig ursäkt om allt gick snett.

För Ockenfels innebar tidsbegränsningen att han inte ville ta vad som skulle kunna anses vara den uppenbara, "säkra", bilden.

– Om någon kom efteråt och sade "den här bilden är inte vad vi hade förväntat oss" kunde jag säga "men jag fick ju bara fem minuter".

"Inte alltid smickrande"

Han har haft fler anhängare än belackare under åren, och har blivit flitigt anlitad i Hollywood som stillbildsfotograf, både i film- och tv-branschen.

Men mest känd är han för sina porträtt, och det är där han kunnat ta ut de kreativa svängarna som mest.

En av Ockenfels stora beundrare var artisten David Bowie, som uttryckligen bad att få arbeta med fotografen igen efter att denne fotograferat Bowies band Tin Machine på 1980-talet. De skulle hinna samarbeta totalt 15 gånger innan Bowie gick bort 2016.

– Mina porträtt kanske inte alltid är smickrande, men de är ärliga. Det är mer intressant för mig. Det är fantastiskt när du får det förtroendet som fotograf, när personerna du jobbar med går med på att framställas på sätt de är obekväma med eller ovana vid. När någon bara låter dig ta en bild av dem.

För Frank Ockenfels fortsätter jakten på det perfekta ljuset ständigt. Fotografens ögon vilar inte.

– Härom kvällen satt jag utanför mitt hotell vid Mariatorget i Stockholm. Ljuset från kvällssolen studsade från fasaden och hamnade under trädkronorna, med en mycket varm ton. Alla som gick förbi blev fantastiskt vackra. Om de hade kunnat se sig själva då. . . Jag älskar när det händer.

Publisert:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN