Robbie Robertson skrev tidernas allra bästa låt
Bjurman: Beskedet att The Band-ledaren avlidit är en käftsmäll
STOCKHOLM. Det går naturligtvis inte att säga vilken låt som är den bästa någonsin, men om någon mot förmodan satte en pistol mot tinningen och krävde ett svar skulle jag nog säga ”The weight” med The Band.
Så det är väldigt fint att de spelar just den på fantastiska Harvest Home i Stockholm när vi får det ledsamma beskedet att Robbie Robertson gått bort.
De kommer ju inte som överraskningar längre, alla dessa dödsbud rörande de klassiska rockikonerna. De flesta av dem har passerat 80 och flertalet levde inte lejonparten av sina liv i enlighet med socialstyrelsens rekommendationer. Dagens musikskribenter får knappt göra annat än skriva nekrologer.
Men beskedet att just Robbie Robertson gått ur tiden känns ändå som en käftsmäll, inte bara för att han föreföll så mycket mer vital än flertalet generationskamrater och till exempel fortsatte göra episk filmmusik åt vännen Martin Scorsese in i det sista. Det finns överhuvudtaget väldigt få jag beundrat mer än denne kanadensiske magiker, förgrundsgestalten i The Band – den mest organiska konstellation som någonsin tagit sig an uppgiften att fånga den amerikanska själen i musikalisk form, agerade Bob Dylans mest mördande kompband och sedan radade upp egna klassiker till album i skiftet mellan 60- och 70-tal.
Ja, de hade fler förmågor än Robbie, de mest ikoniska numren sjöngs av Rick Danko och Levon Helm – borta sedan länge de med. Men det var han som personifierade den där förmågan att få musiken att låta som Amerika ser ut och känns och de facto skrev oerhörda nummer som ”The night they drove old dixie down”, ”It makes no difference”, ”Up on Cripple Creek” och ”The weight”.
Det är alla låtar jag älskar intensivt, men framförallt den sistnämnda…ja, under hot skulle jag nog välja den som alla tiders favoritlåt. Den är söndertjatad, men varje gång jag hör den tänds själen fortfarande upp. Som en majbrasa. Det inledande plocket på strängarna, Levons åskdån på pukorna och, så småningom, stämsången i refrängen…herre min skapare.
När det ledsamma beskedet kommer sitter jag som av en händelse på Harvest Home i Stockholm och där gör de som man gör på riktiga krogar när sådant händer och spelar just ”The weight”.
Sedan sitter jag och sällskapet – föregångaren Hvidfeldt och efterträdaren Larsson – och sjunger med så det rister i de vackra tapeterna.
Det är ett fint farväl.
ORSAKER TILL EXTAS
•The Band – The last waltz (Konsert/film/album)
– Den går ju inte att undvika idag.
•Robbie Robertson – Once were brothers (Albumspår)
– Ett sista mästerverk, från 2019.
•Robbie Robertson – Between trains (Klassiker, från soundtracket till ”King of comedy”)
– Ett regelrätt monument till låt som på tok för få hört.