Han vrålar ut sin ilska – men möts av tomhet

Så bra är Vinter i P1 med Olof Wretling

Ida Söderberg

helskärm

Komikern Olof Wretling letar sin ilska.

I upprorets Umeå, när pappan dör, i skogen.

Till slut når raseriet honom.

Komikern, regissören, skådespelaren, hedersdoktorn och författaren (missade jag något?) Olof Wretling är en återkommande profil i Vinter i P1. Årets prat är hans elfte (om det är rimligt lämnar jag åt Sveriges radio att workshoppa kring).

Han har uppenbarligen saker att säga och i årets prat söker han sin ilska genom en projektbeskrivning till Robertsfors kommun.

Han driver tesen att hur ilska tar sig uttryck är kulturellt betingat och säger att det finns ett besvikelsebälte i området runt Robertsfors (Flarken, Granån och Jomark mer specifikt) men att det abrupt tar slut vid Överklinten. Där kommer nämligen ilskan med födseln.

Ilskan, som Wretling inte hittar i sig själv men letar efter. McDonalds öppnar restaurang i Umeå och ”så gör man bara inte”. Han är 17 år och får lära sig om sitt arv som västerbottning och råkar du vara uppvuxen i krokarna är denna passage på pricken. Umeå är motstånd – men inte ens där hittar han ilskan.

Han blir besviken när hans pappa inte försvarar honom när en kille i nian har hotat den unge Olof med stilettkniv (lyckligtvis ska den anekdoten få ett mycket rörande slut).

Han blir inte ens arg när pappan har fått sin dödsdom. Och när han dör försöker Wretling vråla ut sin ilska men möts av sin egen tomhet.

Tills det äntligen händer något.

Jag har nära till ilska, men kan inte heller hantera den och precis som Wretling drabbas jag av det plågsamma, dåliga samvetet så fort en gräns har dragits. Förutom när mamma är måltavla, hennes kärlek kan ju inte ta slut. När Wretling målar upp en scen där han gör upp om glödlampor och ”hämt-sussi” med sin 80-åriga mamma skrattar jag högt.

Det är rent av nyttigt att lyssna på det här vinterpratet, även om jag emellanåt kan tycka att humorn står i vägen. Kanske kan programmet få lyssnaren att reflektera kring sina egna strategier för att hantera det svåra. Om det är för mycket begärt: En timme behagligt berättande.

Läs mer om Guldbaggens publikpris och de nominerade filmerna här.