Nu är AC/DC hetast av alla
Aftonbladets nöjeskrönikör Markus Larsson spanar på popkulturen
Narrgh-narrgh-narrgh.
Narrgh-narrgh-narrgh.
Narrrgh-narrgh-na-narrgh- narrgh-na-narrgh-na- narrgh-narrgh.
Så låter årets starkaste varumärke.
Det där var ett försök att översätta ett AC/DC-riff till läsbar text.
Närmare bestämt ”Highway to hell”.
För om någon vill förklara popåret 2008 i framtiden behövs det bara en enda bild – Angus Young. Hans hår har klistrats fast över hela ansiktet. Munnen håller öppet dygnet runt. Och hela kroppen håller på att svettexplodera av rock’n’roll.
När resten av världen var upptagen med att gå i konkurs upplevde AC/DC sitt starkaste år nånsin. När börserna föll och bilföretagen bokstavligt talat svängde in på en sexfilig motorväg till helvetet gjorde gruppen en duckwalk rakt över lågkonjunkturens röv.
Det är några veckor för tidigt, men allt pekar mot att AC/DC:s senaste album ”Black ice” kommer bli årets mest sålda skiva. Siffrorna talar i skrivande stund för sig själva.
När ”Black ice” släpptes i oktober blev skivan snabbt etta i 29 länder. Den har hittills skeppats i över sex miljoner exemplar världen över. Bara i USA har ”Black ice” sålt 1,39 miljoner exemplar, trots att den amerikanska publiken bara kan köpa plattan via de två varuhuskedjorna Wal-Mart och Sam’s Club, samt bandets hemsida.
Dessa siffror skulle till och med vara imponerande i en värld utan internet. Men att AC/DC når upp till dem nu, när skivbranschen ligger med huvudet i fildelningens giljotin, är minst sagt häpnadsväckande. Dessutom vägrar gruppen att släppa sin musik via digitala betalsajter som exempelvis iTunes.
– Vi gör album och inte låtar, som AC/DC själva säger.
Men det är bandets gamla skivor och konserter som verkligen gör AC/DC till ett övernaturligt fenomen.
Enligt rockmagasinet Rolling Stone har gruppen från down under sålt 23 miljoner exemplar av gamla skivor och dvd:er sen 2003. 23 miljoner. Utan att marknadsföra sig genom en ny skiva eller turné. Av den kakan har 5,5 miljoner exemplar sålts i USA i år. Det gör att AC/DC passerat katalogförsäljningens ohotade kungar sen början av 70-talet – The Beatles. I alla fall enligt bandets eget skivbolag Columbia Records.
AC/DC är med andra ord västvärldens största band just nu. Och dessutom ett skolexempel på hur man bör vårda ett inarbetat och framgångsrikt varumärke under den digitala revolutionen. Det gäller att både bryta och följa reglerna.
För att skapa en unik exklusivitet kring sitt material vägrar AC/DC som sagt att lägga ut låtar på iTunes. Dessutom bygger de upp både förväntningar och efterfrågan genom att inte slita ut sitt varumärke genom ändlösa turnéer och ständiga skivsläpp. ”Black ice” och den nya världsturnén är det första AC/DC gör på åtta år.
Samtidigt har de blivit ett affischnamn för det omåttligt populära och interaktiva musikspelet ”Rock band”. ”Rock band”, och dess konkurrent ”Guitar hero”, kan bli lika revolutionerande för populärkulturen som musikvideons genombrott i början av 80-talet. Att musikkanalen MTV också äger ”Rock band” känns därför ganska talande.
Hittills har publiken laddat ner 28 miljoner låtar till spelet. För ungefär 15 kronor styck. Och det i en tid där många menar att konsumenterna vägrar att betala ett öre för popmusik.
Naturligtvis beror inte AC/DC:s framgångar bara på ettor och nollor och marknadsplaner. Musikens blandning av styva riff och hårda ballar brukar kallas för korkad, enkelspårig och konservativ. Det är ju så lätt att avfärda fem fula män som skriker om att kröka och göka.
Men AC/DC:s status bygger tvärtom på att musiken är precis lika genial som Bob Dylan, ”Sopranos” eller Ernest Hemingway.
Inget annat band har ju nånsin lyckats gestalta två av människans mest grundläggande behov på ett bättre sätt:
Elektricitet och sex.