Jag skrattar som fan åt ”Roliga timmen”
En klassiskt billig ordvits. Den är alltid rolig.
Men annars är humor det mest omöjliga av allt att bedöma.
Jag säger: Om du skrattar – var glad!
Ta Melodifestivalen. Aldrig finns det så många experter som då. Alla som tittar vet vad som är bra eller kackigt.
Vi tycker olika, upplever olika och mår olika fast vi tittar på samma föreställning.
Kultur.
Kultur som helhet är en komplicerad gren att tävla i. Hjärtan, själar, känslor, vibrationer och skelett ska förklaras i ord. Bara ord, inga teoretiska satser.
Utövarna själva hatar alltid förklaringsmomentet (och ofta därmed de intellektuella som försöker sätta teorier och ord på känslorna) och finner det krystat.
Med kultur finns inga fastlagda sanningar, det saknas facit. Pierre de Fermat skrev aldrig ett matematiskt bevis på Lasse Kronérs storhet (även om Simon Singh i ”Fermats gåta” hävdade teorin att mycket går att bevisa matematiskt).
Kultur är svårt att enas kring, mycket svårt. Och oenigheten slår ofta brutalt, som när den omnipotente debattören Göran Greider förra veckan i tidningen Svensk Scenkonst inte insåg att han är en elitist som saknar undersåtarnas dåliga smak.
Men humorn.
Humorn.
Där är det ännu svårare.
Kulturens subgenre humor är omöjlig att faktabestämma. Vad i hela getens namn är roligt?
I en svensk humorkanon skulle Hasse & Tage ingå, liksom Killinggänget, Fredrik Lindström och Åsa-Nisse. Personligen fattar jag bara småbitar av Hasse & Tages humor, och jag antar att många saknar kärlek till Åsa-Nisse.
Jag gissar att humor avgörs av popularitet.
När många skrattar – då är det definitionsmässigt skoj. Kanske.
Varför babblar jag nu om detta?
Jo. Därför att jag mådde fint under SVT:s ”Roliga timmen” i onsdags.
Det berodde inte på att Thomas Järvheden hade en oväntat scennärvaro, att Filippa Bark löste rollen som skolgårdsoffer så oerhört festligt klyftigt eller för att Henrik Dorsin & companys ”Grotesco” var så hi-fi.
Inga teorier. Utan bara för att jag skrattade som fan. Jag blev glad av deras oriktade humorhumor. Glad. Glad!
Samtidigt insåg jag att andra hatar det. Och jag kan inte förklara varför de har fel. Det finns ingen formel att förklara. Det finns bara frågan om följande (ironiska) Göteborgsvits får dig att skratta eller inte.
”Jag köpte en Dodge”.
”Hur hade du råd med den då?”
”Fälgarna var Cheva”.