”Begravningen ska bli ett jävla party”

Helena Trus

Bosse Larsson och hans fru om att leva med varsin dödsdom: Det jobbigaste är att man inte får se barnbarnen växa upp

En jävla party med mycket whiskey.

Tv-ikonen Bosse Larsson ser sin egen begravning.

Men innan festen vill han bli strödd i vinden.

– Töm urnan här på gården bara, säger han.

helskärm

Han väntar på oss i dörr­öppningen.

Bjuder in oss i hallen in till vardagsrummet. Sätter sig i ”grodan”, Bosses hallonröda favoritfåtölj.

– Jag är väldigt skraj för att hamna på ett ålderdomshem. Men mina barn har lovat mig att det aldrig kommer att hända, säger han.

De lever med en tydligt uttalad dödsdom.

Han, 81, med en hjärntumör som bara växer.

Lisbeth, 71, med benmärgs­cancer.

Ingen av dem vet hur lång tid de har kvar i livet. Han konstaterar att han kan dö här och nu, under den här intervjun.

De lever med ovissheten vems liv cancern tar först.

– Om Lisbeth skulle dö före mig skulle jag inte överleva länge. Jag tror att det skulle bli som med mina föräldrar, pappa dog av brustet hjärta en månad efter att mamma dog. Jag har tänkt den tanken om Lisbeth dör före mig. Jag kommer ganska fort efter Lisbeth. Hon skulle klara sig bättre än jag, hon är starkare än jag, säger Bosse.

Efter lite övertalning sätter sig Lisbeth ner med oss i soffan.

– Hur är det med dig, lever du? skämtar Bosse till sin fru.

Häromkvällen satt de bredvid varandra på sängkanten på över­våningen, tittade på varandra och brast ut i skratt.

– Fan, vi är som San Quentin-fångar som väntar på döden. Vi kunde inte annat än skratta åt varandra. Vi är dödsdömda. Det går inte att vi gräver ner oss, jag tar det med en klackspark, säger Bosse.

Han känner symtom som trötthet. Hans vänsterarm är lam.

De sju starka tabletterna han måste svälja varje morgon påverkar hans luktsinne. Nybakat bröd luktar numera pyton.

– Jag är som en bebis som har svårt att knäppa skjortan och greppa saker. Lisbeth får hjälpa mig. Man blir ju hjälplös, jag kan inte sköta mig själv. Du vågar väl inte lämna mig hur som helst?

Får gråtattacker

Bosse, som turnerat Sverige runt fram till för ett år sedan, har nu fått ställa in alla jobb.

– Ibland vill jag ju bara härifrån, säger Lisbeth. Inte stå här och diska och laga mat hela tiden. Den stora skillnaden är att nu är Bosse hemma jämt, förut var han borta mycket när han var på turné. Jag är ju mera låst nu, och det är en stor förändring. Jag kan på min höjd vara borta över dagen, om det finns mat hemma. Om han inte glömmer att värma den …

Bosse överlevde prostata­cancern, men hjärntumören kommer att ta hans liv.

Efter en operation förra året, då läkarna tog bort en plommonstor hjärntumör, har hans hörsel blivit allt sämre. Det senaste året har läkarna hållit tumören i schack med cellgifter.

Men för två veckor sedan fick Bosse ännu ett dystert besked.

Tumören har börjat växa igen. Nu finns det inget mer läkarna kan göra.

Det är bara för Bosse att vänta in det oundvikliga. Men han är inte rädd för döden.

– När det kommer över mig, då gråter jag. Som gråtattacker. Det bara kommer. Det jobbigaste är när barnbarnen kommer och jag inser att jag inte kommer att få se dem växa upp.

Väggklockan slår fyra med en hög ton.

Under förmiddagen var de på en lägenhetsvisning i Stockholms innerstad.

Det är inte hållbart att bo kvar här ute i huset några mil söder om Stockholm. Cancern gör att de måste lämna familjeägorna där Bosse har vuxit upp.

Han känner hur tumören förändrar honom.

– Man blir lite småelak. Det är också en del av sjukdomen. Jag blir otålig och kan få utbrott. Jag kan bli så in i helvete irriterad och brista. Det tycker inte Lisbeth om. Det är jobbigt för henne.

Hur reagerar du på det Lisbeth?

– Ibland skriker jag men det är inte bra alls. Men även mitt tålamod tar slut. När jag skriker kan han bli alldeles ifrån sig, det är nästa så att han svimmar.

Bosse fyller i:

– Hon får inte göra mig upprörd. Det har till och med min läkare sagt till henne. Det kan utlösa saker. Det kan hända saker här uppe, säger han och pekar på höger sida av huvudet.

– Du får nästan en black out. När jag skrek i bilen ramlade han ihop så man nästan trodde att han hade dött. Då ledde jag in honom och la honom på soffan. Efteråt mindes han ingenting av vad som hade hänt. Det har hänt några gånger, säger Lisbeth.

”Bjud på ordentlig hippa”

Vi pratar inte om sånt, säger Lisbeth när jag frågar om hon planerar sin egen begravning.

Hennes sätt är att förtränga sjukdomen. Fokusera på det som är här och nu.

För Bosse är det inte lika enkelt.

Och var sjätte vecka kommer påminnelsen då han måste till sjukhuset för att få en dos med cellgifter.

– Jag försöker förtränga i största bästa möjliga mån. Men jag gräver inte ner mig i det. Jag har sagt det, när jag dör, bränn upp mig bara och strö ut mig på åkern här bara. Det är lika bra, de kan tömma ut urnan här på gården. Det känns så meningslöst att gräva upp en grav och att familjen ska springa dit och sätta blommor. Men de får göra som de vill. När jag är död vet jag ju ändå inte vad som händer.

– Jag har ingen religiös tro så de får inte lägga mig i kyrkan. Jag har gjort upp med en kompis som är kommunalråd att han ska komma upp och se till att man inte pratar om gudar och Jesus.

Efter akten ska det vara fest.

– Det blir väl någon gammal hambo. Tjo flöjt. Det måste bli ett jävla party med mycket whiskey. Och att ni garvar. Bjud på en ordenlig hippa, ingen sörjakt. Jag tycker att det är lite makabert att tänka på, men som sagt, jag lämnar det fritt till mina efterlevande att bestämma.

Finns det något i livet du ångrar?

– Ja det finns saker som jag inte har tagit vara på. Som att jag ville bli operasångare. Men jag tycker inte att jag är värd en dödsdom, och min fru är ännu mindre värd en sådan. För att man ska straffas på det här sättet så ska du ha begått något väldigt stort, då ska man ju ha begått mord eller något.

Väggklockan slår fem med samma höga ton.

I maj planerar Bosse och Lisbeth att åka till sommarhuset på Gotland. Och hoppas att de får en sommar till tillsammans där.

Vi går ut på grusgången. Framför oss breder Bosses och Lisbeths ägor ut sig. Ägor Bosse har bott på i hela sitt liv. I dag hyr de ut hästhagarna, men förut hade de egna hästar, kor, grisar, får och höns på gården.

De lutar sina huvuden mot varandra och tittar in i kameran.

– Min dödspolare som står bredvid mig, säger Bosse och skrattar.

Detta har hänt

2009 drabbades Bosse av godartad prostatacancer. Ett år tidigare hade hans fru Lisbeth drabbats av benmärgscancer.

Två år senare visade ett nytt prov att det fanns mer cancer och att den var elakartad. Han opererades och blev frisk.

För ett år sedan kom nästa smäll. Efter ett epilepsianfall hemma upptäckte läkarna att Bosse har en hjärntumör. Han opererades, men för två veckor sedan upptäckte läkarna att tumören börjat växa igen.

Tumören går inte att stråla eller operera. Bosse, som var inbokad på tre turnéer runt om i Sverige förra året, tvingades ställa in allt.

Namn: Bo ”Bosse” Larsson.

Ålder: 81.

Bor: Väster­haninge utanför Stockholm.

Familj: Gift med Lisbeth, 71, tre döttrar samt nio barnbarn.