Rysbra, Maggio
Publicerad 2014-01-30
Tydligt 80-talsskimmer i turnépremiären
Rolig och ödmjuk. Uppriktig och självutlämnande.
Men mest av allt sjunger Veronica Maggio hem Uppsalaspelningen till en hitsäker succépremiär.
Sångerskan har visserligen ända sedan de sparsamt besökta gigen kring debuten varit imponerande självklar på scen. Några hyllade album senare och hemma i uppväxtens Uppsala är all charm som fanns i början fortfarande där, bara förstärkt och ännu mer liveslipad.
Intimt och nära
Tillsammans med en befriande avslappnad attityd och den där varma känslan får hon alla konserter att kännas intima och nära. Oavsett om det är ett enormt festivalgig eller en stor klubbspelning som den här.
Framför ett finurligt, neonigt men behärskat ljus och med ett band som märks utan att plats har det mest souliga i låtarna tonats ned. I stället får materialet ett tydligt 80-talsskimmer. Som när ”Vi kommer alltid ha Paris” och ”Stopp” får snyggt brittiska och glasklara gitarrer. Eller när första hiten ”Dumpa mig” kläs om helt i en mörkt syntpumpad ram.
Googlade sina texter
Men mest av allt är det huvudpersonen själv som står ut. Inte bara för att hon osminkat berättar hur nere hon var när hon skrev ”Låtsas som det regnar” eller roligt avslöjar hur hon googlade fram sina egna texter till bandet inför repen. Maggio har en helt annan säkerhet i rösten och det låter rysbra hela tiden.
Framför allt när hon falsettbalanserar i den mäktiga ”Satan i gatan”, briljerar med sin sköra balladton i ”Snälla bli min” eller vräker sig fram i publikyriga ”Jag kommer”.
Så bra.