Julian Lennon: ”Det är på sätt och vis en cirkel som sluts”
Ändrade sitt namn i passet • Blev aktivist • Meddelandet från hans döde far ändrade hans liv
Uppdaterad 2024-04-19 23.54 | Publicerad 2022-08-22
Det tog honom 60 år att hitta sig själv.
Men nu känner Julian Lennon, son till John Lennon, att han äntligen kan stå för vem han är.
– Jag har aldrig känt att jag varit i skuggan av min far förutom referensen med namnet, säger den skivaktuelle artisten.
Året är 1998. Julian Lennon är på turné i Australien och befinner sig på ett hotell i Adelaide. Hotellmanagern ringer upp till honom och säger: ”Mr Lennon, det står 30–50 personer från Mirning-urbefolkningen här och vill prata med dig”. Han beger sig ner till lobbyn där stamäldsten överräcker en vit fjäder och säger: ”Du har en röst. Kan du hjälpa oss?”.
– Håret reste sig på mina armar för jag mindes att pappa en gång sa till mig, att om han skulle dö, om det fanns ett sätt att låta mig veta att han var okej – att vi alla var okej – då skulle meddelandet komma till mig i form av en vit fjäder, säger Julian Lennon, vars pappa, Beatles-ikonen John Lennon mördades 1980.
Mötet med stammen blev början på ett helt nytt kapitel i Julians liv. Han bestämde sig för att lägga musiken på is och försöka göra något för världen i stället. Han dokumenterade Mirning-stammen i tio år efter det livsavgörande ögonblicket och han startade The White Feather Foundation 2007.
– Jag är inte religiös, mer lagd åt det spirituella hållet och det var där och då som jag bestämde mig för att det fick vara nog med turnerandet. Jag var bara en liten rock’n’roll-typ som åkte runt i världen och hade roligt, säger Julian Lennon med ett leende.
Släpper nytt album
Men nu kommer första albumet på tolv år. ”Jude” heter albumet och är en blinkning till en av Beatles mest kända låtar, ”Hey Jude” från 1968 - en låt som initialt hette ”Hey Jules”, tillägnad Julian. Han föddes 1963 precis när Beatles slagit igenom. När Julian var i femårsåldern lämnade John Lennon familjen i England, skiljde sig från sin fru Cynthia och flyttade till USA. Kvar blev Julian.
– ”Hey Jude” skrevs av Paul McCartney och han tillägnade låten till mig när min pappa vandrade ut ur min mammas och mitt liv. Där är några specifika rader i sången som refererar till mitt liv där han hoppas att jag överlever den tunga resan. Vilket jag ju faktiskt gjorde.
Han ser albumet ”Jude” som ett försök att förstå varför saker och ting blev som de blev.
– ”Jude” är en reflektion över vad jag åstadkommit och vem jag blivit efter alla år. Det är på sätt och vis en cirkel som sluts, säger han och tecknar en fiktiv ring i luften.
– Sedan min mamma dog, har jag blivit mer inkännande och empatisk och fått mer förståelse för var jag befinner mig och vad jag vill vara involverad i.
Orolig av sig
Han berättar att han i perioder lidit av depressioner, men att han nu kommit till en plats i livet där han känner sig tillfreds.
– Jag oroar mig ofta för vad som komma ska. En slags nervös energi. Det är sådan jag är. Livet är ett livslångt lärande men jag känner nu att jag vet vem jag är och vad jag vill. Om jag inte sluter fred med mitt inre och hittar meningsfullhet kan jag inte göra jobbet jag vill göra.
Julian Lennon sticker inte under stol med att vara son till John Lennon inte har varit lätt alla gånger.
– Vi flyttade ofta som barn. Min mamma var lite av en nomad, precis som jag och jag bytte skola ofta. När jag skulle börja i en ny klass hade vi ett obligatoriskt upprop . Alla satt tyst i bänkraderna när rektorn kom in i klassrummet och pekade på mig: ”Förresten vi har en ny elev i klassen, ställ dig upp Lennon. Det här är John Lennons son”. Då var jag elva år, säger Julian och skakar på huvudet åt minnet.
Det gick så långt att han ändrade namnföljden i passet för att han inte orkade med alla frågor i säkerhetskontrollerna på flygplatser och på hotellen.
– Jag ändrade mitt namn i passet 2020. Från John Charles Julian Lennon till Julian Charles John Lennon, för att jag fick ångest varje gång jag skulle åka till flygplatsen. Alla skulle kommentera namnet. ”Ah, John Lennon, det var roligt. Vad gulligt”. Det blev som ett trauma för mig. De förstår inte vilken position jag befinner mig i. Det var obekvämt i åratal för mig. Det var en del i att äntligen bli mig själv. Att bli ”Jude” till slut.
För några månader sedan spelade han in sin pappas största solohit från 1971 - ”Imagine”. Även det ett stort steg eftersom han mer eller mindre hade bestämt sig för att aldrig tolka sin pappas sånger. Frågan om han kunde ”bidra med något”, kom från arrangörerna av galan ”Stand Up for Ukraine”, en global insamlingsgala för kriget i Ukraina.
– Jag var i Las Vegas när frågan kom. Kriget i Ukraina har berört mig mycket för det finns ingen logik i det. Min manager Rebecca och jag tittade på varandra. Och jag tänkte: ”Jaha, det är nu det händer”. Håret bara reste sig på kroppen och i samma stund som jag sa ja till ”Imagine”, höll jag på att bryta ihop och tänkte ”hur gör jag nu?”.
Han fortsätter:
– Om det var någon som kunde förstå mig och hur jag kunde ta mig an ”Imagine” så var det Nuno Bettencourt, så jag kontaktade honom. Jag kunde ju inte sitta vid ett piano. Det skulle bli för likt min pappas version. Det var viktigt att det blev min egen version. Akustisk och så rå som möjligt. Bara jag och en gitarr. Direkt från mitt hjärta, säger Julian.
Han berättar att han var extremt nervös och skakade under inspelningen och han blir märkbart rörd när det kommer på tal.
– Jag tänkte ”vad i hela friden har jag gett mig in på?”. Jag var naturligtvis orolig för hur det skulle tas emot. Men det var samtidigt en lättnad. Versionen känns ärlig och gensvaret har varit över förväntan. Fans till pappa har berättat att de blir rörda till tårar.
Att ta sig an sin pappas största hit som handlar om hopp och att skapa fred på jorden tar sin kraft.
– Jag har aldrig känt att jag varit i skuggan av min far förutom referensen med namnet. Jag försöker alltid göra mitt bästa och vara den bästa versionen av mig själv och jag är överväldigad över den respons jag fått från människor så här långt.
Producerat dokumentärer
Han har dokumenterat ursprungsbefolkningar i Indonesien, Afrika och Sydamerika och producerat Netflix-dokumentären ”Kiss the ground” med Woody Harrelson. Klimatförändringar, avskogning och urbefolkningars rättigheter är vad Julian verkligen brinner för.
– Det är frustrerande att det inte händer mer i denna viktiga fråga. Jag förstår inte varför politiker inte tar klimatförändringarna på allvar för det kommer att påverka dem själv och deras familjer också. All fakta finns där redan. Vi kan inte blunda för det längre, säger Julian Lennon.
Han har själv skrivit tre prisbelönta barnböcker om klimatet. Någon egen familj har det däremot inte blivit för honom.
– Jag älskar tanken på kärlek och jag var involverad i en relation i tio år men det föll isär. Mycket berodde nog mest på mig själv, vad jag har varit med om i mitt liv och att jag har haft svårt att hitta mig själv.
Han tillägger:
– Nu känner jag mig tillfreds med mig själv. Men det tog mig nästan 60 år att komma hit och att kunna stå för den jag är. Till slut.
